Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Politiska betraktelser. Af —t— - 3. Demokratien i Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hafvandet af egendom (= ackumuleradt arbete) bevisar icke att man
sjelf är arbetare, lika litet som blotta ägandet af mensklig gestalt Men
å andra sidan är onekligt att egendom i allmänhet — och dess mer ju
mer samhället blir ordnadt på naturliga grundvalar — äfven gör
inne-hafvaren till arbetare; likasom äfven sjelfva lifvets gåfva för den,
som ej har andras arbete att lefva utaf, nödvändiggör det arbete,
hvarförutan lifvet icke kan underhållas: följaktligen måste man
be-trakta såsom arbetare och såsom aktiv samhällsmedlem hvar och
en som lefver af egna tillgångar eller eget arbete; och på detta sätt
återkommer man i sjelfva verket till personlighetsprincipen såsom grund
för de politiska rättigheterna, med de inskränkningar som naturliga
omständigheter föreskrifva.
Betydelsen af den egentliga arbetsklassen — vi räkna dit såväl
intelligensens arbetare, som kroppsarbetarne d. v. s. alla som
uteslutande eller väsentligen lefva af sitt arbete — i politiskt afseende ligger
just deri att den representerar sjelfva arbetet, under det rikedomens
målsmän egentligen representera arbetets resultat. Redan detta
uttalande visar på hvilken sida man har att söka det rörliga, på hvilken
det stationära elementet: arbetet sjelft är lif och rörelse; arbetets
resultat, en gjord gerning, är stillestånd. Men dertill kommer, att
arbetet, äfven det gröfsta, utgör ett omedelbart uttryck af tanke, under
det den tanke, som blifvit förkroppsligad i arbetsresultatet, alltför lätt
döljer sig bakom det relativa värde, mätt med penningens måttstock,
som man tillägger arbetsresultatet såsom den i här förevarande
äfse-ende vigtigaste karakteren. Det vill med andra ord säga, att — såsom
erfarenheten äfven gifver vid handen — den egentlige arbetaren, så väl
på intelligensens som kroppsarbetets område, är i allmänhet, cæteris
paribus, mera idealist än representanten af egendom. Men om uti
den förra omständigheten ligger någon berättigad anledning till
farhåga för en möjligen alltför stor oro och rörlighet, så medför derimot,
efter vår öfvertygelse, ehuru tvärtemot det vanliga föreställningssättet,
den senare omständigheten en verklig trygghet; ty hvad kan vara
tryggare än de eviga idéerna af sanning och rättvisa? så vida eljest
man vill bygga samhället på grundvalarne af sanning och rättvisa.
Må man ej låta i detta fall förvilla sig af skenet, som alltför ofta
synes tala härimot: hvad har man kunnat vänta, så länge samhällena
i hela sin organisation utgjort så skarpa motsatser till just dessa idéer?
Måste ej sjelfva denna kontrast nödvändigt ofta leda till en öfverdrift,
som icke ligger i sjelfva sakens natur? — Det är tvärtom vida
naturligare att den som företrädesvis låter beherrska sin tanke af det
bestående, af »faits accomplis», skall blifva utsatt för allahanda för
samhället vådliga irringar, helst i detta fall alltför ofta den egna nyttan
kommer i spel för att förvilla omdömet. Det är således] ur sådan
56
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
