Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Den nyaste tidens kyrkohistoria. Af Carl von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det som valspråk på sin fana. »Mellan kyrkans officiella
kristen-domslära och nutidens på kristen grundval hvilande bildning är
ingen samverkan, ingen försoning tänkbar.» Antingen
auktoritets-tro, slentrian, ortodoxi — eller sjelfständig pröfning, personlig
öf-vertygelse, sann kristendom; alternativet kan här ej kringgås; »ingen
kan tjena två herrar.» Den för hvilken kyrklig »bekännelsetrohet»
blifvit det högsta af allt, har aldrig fått ögat öppnadt för rätta
arten af den tro, på hvilken Kristus syftar, då han till den
ångerfulla synderskan yttrar: »din tro hafver frälst dig!»l) Kyrkan
måste underkasta sig en genomgripande reformation, såvida det nu
rådande krigstillståndet mellan henne och det moderna samhället
någonsin skall lemna rum för endrägt och vänskap. — »öfverallt
och alltid», yttrar Rothe i sitt förord, »så snart den moderna tidens
idéer söka göra sig gällande inom kyrkan, stöta de på ett afgjordt
motstånd och föranleda en kamp på lif och död, hvilken i
synnerhet från presterskapets sida föres med häftighet. Det förhåller
sig tyvärr så, att våra kyrkor spjeraa imot hvarje inverkan från
just de åsigter och grundsatser, hvilka i sjelfva verket äro den
mogna frukten af kristendomens historiska utveckling ända intill
våra dagar. För kyrkans uppfattning framstår denna nya
verlds-åskådning såsom en främmande magt, som hotar det bestående
med upplösning, och hvilken hon derföre, följande sjelfuppehållelse-
instinkten, söker tillfoga så stort afbräck som möjligt––––––Så
mycket anser jag vara otvifvelaktigt: endast de af våra kyrkor
kunna räkna på en blomstrande framtid, som äro i stånd att foga
sig efter tidsandans berättigade fordringar. Det är en påtaglig
omöjlighet att ett samfund under nittonde århundradet skulle i
allt kunna fasthålla samma former och inrättningar som voro
alster af sextonde århundradets anda och då rådande historiska
förutsättningar. Intet annat samfund har förmått något dylikt;
hvarföre skulle det då lyckas ensamt för den protestantiska
kyrkan? En kyrka åt hvilken de intelligentare klasserna bland folket
i allt större antal vända ryggen — en så beskaffad kyrka kan
helt visst ej hafva lång tid öfrig.»
Hvad Rothe här yttrar såsom en utsago i allmänhet, får sin
bekräftelse genom Nippolds skildring af de särskilda tilldragelserna
1) Jmfr. kapitlet Frälsningen genom tron i T. Colanis Religiösa föredrag.
(Stockholm 1858). Den betydelsefulla omständigheten — på hvilken vi vid flera tillfällen
sökt fasta våra läsares uppmärksamhet — att en handgriplig olikhet råder mellan nya
testamentets och kyrkolärans uppfattning af kristendomens hufvndfordran: tro på Kristna
framhålles på ett skarpsinnigt och vältaligt sätt i ofvannämnda föredrag af Colani.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
