Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Den nyaste tidens kyrkohistoria. Af Carl von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
turen såsom »dyrkan af buken, Mammonstjenst, upplösning af alla
sedliga förhållanden, biersupande religionsforakt» o. s. v.
Döden bortryckte den gamle fanatikern under det att han låg
i fejd med åtskilliga af sina förra lärjungar, hvilka småningom
lärt sig inse det ur både vetenskaplig och sedlig synpunkt
förkastliga i den af honom omhuldade »protestantiska jesuitismen.»
En af hans motståndare, prof. J. Hanne i Greifswald, har i
stridsskriften Anti-Hengsteriberg (Elberfeld, Friderichs 1866) träffande
angifvit hans rätta plats inom nutidens kyrka, med dessa ord:
»För det allmänna sedliga tidsmedvetandet har Hengstenberg
efterhand kommit att framstå i sådan dager, att man numera mäter
vigten och värdet af en företeelse inom det teologiska området
efter den ifver, hvarmed »Evangelisk kyrkotidning» söker nedsätta
densamma.» — Kyrkotidningens utgifvare har sålunda tjenstgjort
som vägvisare till sanningens helgedom, men — i omvänd
riktning: då han pekat åt höger, har man deraf kunnat sluta att
rätta vägen låg åt venster.
Denna Hengstenbergs rent negativa betydelse inom den
teologiska litteraturen — der hans digra arbeten om »pentateuchens
authenti», »gamla testamentets kristologi», om psaltaren, Höga
Visan, Uppenbarelseboken, m. fl. af kritiken längesedan förvisats
till det onyttiga kramets skräplåda — har sin fullkomliga
motsvarighet i hans ställning inom det egentligt kyrkliga området.
Äfven här är hans namn oupplösligt förenadt med de senare
årtiondenas reformer och framsteg, hvilka alla af honom bekämpats,
men på sådant sätt, att han mot sin vilja blifvit ett redskap för
just de s. k. »antikristliga» idéernas slutliga seger. Likasom inom
den nyaste katolicismen — enligt hvad vi i den ofvan anförda
uppsatsen sökt visa — förtrycket från den ånyo mägtig vordna
ultramontanismen blef anledningen till den »tysk-katolska» och
öfverhufvud de friare rörelsernas uppkomst, så har äfven det inom
protestantiska kyrkan nu pågående reformationsarbetet väckts till
lif förnämligast genom berliner-ortodoxiens tyranniska framfart.
Det inre sammanhanget mellan reaktion och opposition, såsom
mellan orsak och verkan, röjer sig tydligt i synnerhet i den
långvariga striden för och imot de protestantiska kyrkornas förening
(unionen), hvilken strid i sin ordning blef uppslaget till andra
betydelsefulla händelser.
Sträfvandet att åvägabringa ett närmande mellan luthersk och
reformert bekännelse, i afsigt att upphäfva den onaturliga
söndringen mellan de båda evangeliska systerkyrkorna, räknar höga anor
inom protestantismens historia. Redan Zwingli och Calvin å ena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
