Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Den nyaste tidens kyrkohistoria. Af Carl von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
söker qvarhålla och infor tänkandet rättfärdiga hvad för honom
gällde såsom sjelfva kärnan af kristendomen.
Verkan af Schleiermachers författareskap blef djup och
varaktig såväl inom den teologiska vetenskapen som med afseende på
den allmänna meningen angående religiösa och kyrkliga frågor.
Vägen var banad för det friare uppfattningssätt, som, ifråga om
bekännelse och kyrkligt samfundslif, vet att höja sig öfver de
söndrande skiljaktigheterna i en lära, som å båda sidorna endast
är ett bristfälligt uttryck för den sökta sanningen, till anden, som
förenar i gemensam tro, hopp och kärlek. — Redan år 1804 hade
Schleiermacher uttalat sig angående de olägenheter, som blifvit en
följd af den mellan de protestantiska kyrkorna bestående
söndringen samt antydt sin åsigt om sättet för deras förenande.
Jubelfesten år 1817, till firande af den föl* trehundra år sedan
genomförda reformationen, stälde helt naturligt frågan om unionen ånyo
på dagordningen. Nu, om någonsin, syntes tiden vara inue för
planens verkställande. Den 27 Sept. 1817 utfärdade konung
Fredrik Wilhelm III i Preussen en kabinettsorder, stäld till alla rikets
konsistorier, synoder och superintendenter, hvilken blef unionens
första faktiska grundval. Det var icke hans mening, förklarade
konungen i denna skrifvelse, att den reformerta kyrkan skulle
öfvergå till den lutherska, lika litet som denna senare till den
reformerta; utan båda kyrkorna skulle tillsamman bilda en
gemensam, af nytt lif genomträngd kyrka, i deras stiftares anda,
hvilket vore möjligt, om blott man förenade sig om att afiägsna
det icke väsentliga i de tvenne konfessionerna for att endast
fast-hålla det, hvarom alla kristna borde och kunde vara eniga. —
Den 31 Okt. 1817 firade de båda kyrkorna sin förening genom
en gemensam nattvardsgång.
Preussiska kyrkan hade tagit första steget till föreningsverkets
fullbordande; kyrkorna i Rhen-Baiern, Rhen-Hessen, Baden och
Nassau dröjde ej att följa det gifna föredömet Inom de flesta
protestantiska länder blef unionen snart en af både presterskap
och församlingsmedlemmar omhuldad folkangelägenhet. Endast
»renlärighetens» radikaler — »gammallutheranerna», med Hengstenberg
i spetsen — sågo med missnöje den kyrkliga söndringens
upp-häfvande och gjorde allt för att bringa unionen i vanrykte såsom
ett alster af »otron», hvilket förr eller senare skulle undergräfva
kyrkan och kristendomen. Agitationen, hvilken åsyftade ingenting
mindre än unionens upplösning, blef imellertid temligen fruktlös
intill år 1840, då Fredrik Wilhelm IV besteg Preussens thron.
Nu syntes det Hengstenberg-Stahlska lägrets sötebrödsdagar vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
