Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Om svenska litteraturen och dess historia. Af Rud. Hjärne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
forelsen ega vi det kraftiga nordiska fornmålet, fornsvenskan med
sina uttrycksfulla språkformer ock folkspråket, som bevarat mer af
det förflutna än det gängse »bildade» talspråket. Då kan måhända
-det sistnämda, som ett uttryck af den nuvarande folkanden,
småningom kasta ifrån sig vissa former, som förråda vekhet och
slapphet, och återfå något af sin ursprungliga kraft, klang och klarhet.
Insigten i det rätta sammanhanget mellan språket och litteraturen
befordras imellertid för närvarande enligt vår öfvertygelse endast
på ett ofullständigt och otillfredsställande sätt i flertalet af våra
lägre och högre skolor.
Deraf förklaras såväl den temligen allmänna bristen på
lef-vande intresse för vår litteratur, som okunnigheten i dess
historiska utveckling? Huru skulle man kunna hoppas och fordra, att
unge män skulle bildas till den fosterländska litteraturens
häfde-forskare, då ej håg, utan snarare likgiltighet och förakt derför
blifvit dem ingifna under de tidigare, de egentliga studieåren?
Hafva vi då ingen litteratur, som kan uthärda jemförelse med
hvad andra bildade folk frambragt?
Man säger, att vi i utlandet skattas högt för vår högsinthet,
vår tapperhet, vår »intelligens». Vi hafva värnat vårt oberoende
i yttre hänseende, vi äro frisinnade, välvillige, icke obenägne att
offra oss för andra, och vårt namn står med ära inristadt på ett
af historiens skönaste blad. Krigsguden med det svenska lejonet
för sin dundrande vagn har färdats vidt och bredt i olika länder
och lemnat både yttre och inre minnen efter sig. Vapenbraket
har sedan urminnes tider varit vår musik, vår lek, vårt
tidsför-drif. I den krigiska andan hos ett folk, isynnerhet hos ett med
vårt läge, ligger icke heller någonting ondt, såframt den
uteslutande riktas pä ett manligt sjelfTörsvar*), ty endast i så fall är
kriget berättigadt, i annat fall en omensklig grymhet, ett brott.
Men hafva vi döfvat andra med dånet af vår krigarära, så hafva
vi ännu mera döfvat oss sjelfva. När fredens dagar kommit, hafva
vi derföre till stor del lefvat i den sjelfbelåtna åskådningen af våra
»stora minnen.»
Se der hvarföre den politiska historien intager en så
framstående plats i vår litteratur, ja! så stor, att få nationer, om någon,
kunna i förhållande till folkmängden med oss täfla i antalet af
*) Håri inbegripa vi dt tre nordiska folken som ett oupplösligt helt. Ej blott en
naturlig sympati, utan en langesedan stadgad öfvertygelse säger oss nämligen, att det
ena» Öde är beroende af det andras. Siras en lem, kännes det i hela kroppen.
Bortryck en hnfvnddel och det skall förr eller senare medföra de andra delarnes död! Vi
äro derföre solidariskt ansvariga för hvarandras bestånd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
