Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Om svenska litteraturen och dess historia. Af Rud. Hjärne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vara sann. Fel och fortjenster tillsamman utgöra menniskan och
skriftställaren. Månne ej Atterbom stundom något ensidigt under
den sednare perioden af sitt lif hyllat Thorilds bekanta sats:
»ingenting är till for sina fels, utan för sina förtjensters skull?» Deraf
den öfvervägande mildheten i omdömet, deraf måhända någon
öf-verdrift i beröm, deraf det företrädesvis vackra i bilden. Brast ej
något i beskuggningen, som just gör de ljusare färgerna mera
skönjbara och glädjande? Dessa ensamma måla ej menniskan hel.
Men Atterbom hade paletten, att vi så må säga, i sitt hjerta och
der funnos, som det syntes, inga mörka färger och för hans själs
öga hägrade endast ljusbilder. Sådan var mot slutet hans natur.
Derföre* hvarest han såg något godt, der var för honom idel ljus.
En annan anmärkning gäller formen, framställningssättet,
stilen. Mången synes obetingadt prisa den. Vi kunna det ej. Den
synes oss i allmänhet för litet enkel, saknande denna naturlighet,
detta osökta behag, likaledes detta stundom nästan uddiga i
uttrycket, som en rätt harmoniskt bildad svensk författare merendels
förråder. Vi vilja ej tala om denna vissa svenska snillens haift
sjelfsvåldiga lek med orden, som adlar det hvardagliga. Atterbom
var något för högtidlig, för allvarsam; den fria, friska naturen
spelade ej i orden och deras sammanställning till satser och
meningar. Han arbetade synbarligen för mycket, då han skref så vers,
som prosa. I den förra ville han vara tankrik, djupsinnig; i den
senare konstfull. Deraf det sökta, det dunkla, det någon gång
alltför luftiga eller — om man heldre så vill — tunga, som man
spårar här och hvar i hans skrifter. Han är ock alltför ordrik,
uttänjd, vidlyftig. Det strider mot svenskens och svenska språkets
natur. Vi älska det klara, det rotfasta, nästan handgripliga, hvad
Tegnér kallade en bit »granit midt i poesien». Vår periodbygnad
är naturligen ej invecklad och konstfull; den är kort, enkel, klar
och just derföre kraftig och i uttrycket träffande sitt mål.
Atter-boms tankar kommo ej heller fram med den friska fart, som vi
älska och som är en naturlig följd af det anborna, okonstlade
svenska snillets eld. Hans hjerta var svenskt, men hans bildning
alltför tidigt och alltför mycket företrädesvis tysk1). Han blir
derföre, enligt vår öfvertygelse, ej fullt nationell i samma grad och
bemärkelse som Tegnér, som Geijer. Vi kunna ändå erkänna hans
stora förtjenster och gifva honom en plats i vårt hjerta.
’) Han erkänner detta sjelf i lefnadateckningen och karakteristiken öfVer Per
Elgström, på samma gång han belyser dennes brist i behandlingen af svenskan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
