Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Anmälningar - Ivar Vidfamne och hans dotter. Skådespel i fyra akter. — Wijkander, Oscar, En konung! Skådespel i fem akter. — Hermelin, O., Peder Rank och hans fästmö. Sångspel i två akter. Af N. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den något öfvade granskaren kan genast af denna lilla profbit
draga flere slutsatser. Författaren har valt ett fornnordiskt ämne,
sagan om Iwar Widfamne, hans dotter Auda och de ränker han
smidde för att bringa Danmark under sitt välde; och han har sökt
deraf bilda ett drama i stor historisk stil. Men hans studier öfver
ämnet inskränka sig endast till sagan; något försök att intränga i
det fornnordiska lifvets anda och yttre former söker man här
för-gäfves. Hela det området har varit en förseglad bok för författaren,
om vi måhända undantaga ett temligen föråldrad t omtuggande af
mytologiska termer. Hans hjeltar och hjeltinnor tänka och uttrycka
sig, som man redan af ofvanstående utdrag finner, fullkomligt modernt,
med ett ordflöde och en bildrikedom som båda verka lika störande
för kostymen, ehuru i synnerhet den senare i och för sig är af
mycken förtjenst, och dialogen i allmänhet röjer en finbildad och
reflekterande författare. Ivar är dramats hufvud figur; kring honom
och hans sträfvanden för ”nordens enhet” gruppera sig dottren Auda,
Helge och Rörek, de båda medtäflarne om hennes hand, samt några
bifigurer. Handlingen fortskrider temligen noga i enlighet med
sagan: Helge friar och vinner Audas hjerta, men får afslag af
Ivar; han återkommer dock och erhåller hennes hand för sin broder
Rörek. Ivar ingjuter svartsjukans gift i dennes hjerta, så att han
försåtligt dödar Helge, men, snart sagd t, i detsamma inser han sitt
brott och Ivars trolöshet samt faller i strid mot denne. Auda mot*
sätter sig dock sin fars äregiriga planer och räddar Danmarks tron
åt sin son. Tolf år senare — dränka sig Ivar och Horder i Kyriala
botten; ty, sanningen att säga, något annat residuum af handling
kan anmälaren ej finna i denna besynnerliga fjerde akt — eller
rättare epilog — som författaren ansett sig böra vidhänga sitt
drama. Dettas byggnad ger för öfrigt många skäl till
anmärkningar, hvilka hufvudsakligen drabba författarens obekantskap med
teknikens fordringar. I monologen, denna i sjelfva verket ytterst
konventionela nödfallshjelp, som inom det realistiska dramat allt
mer försvinner, har författaren särskildt förälskat sig; han nästan
slösar med sådana, ibland på 2, 3 hela sidor. Förhållandet mellan
akternas längd har likaledes undfallit honom, äfvensom den
svaghet i handlingens byggnad som blir en följd af att förlägga olika
akter på betydligt skilda tider. Med alla dessa tekniska fel, med
allt vårdslösande af kostymen, med all modernitet i uppfattningen
är det likväl ett visst något i karaktersteckningen som vittnar om
begåfning. Auda t. ex. är i vissa moment en klart fattad och
intressant framställd figur, och Ivar framstår äfven i mellan åt kraftig
och mägtigt imponerande. I vissa vändningar visar sig att författaren
studerat de nya norska författarne, ehuru han, eget nog, ej synes haft
ögonen öppna för just det vigtigaste i deras verk, för det skarpa och
ypperligt tillgodogjorda inträngandet i den fornnordiska andan.
Anmälaren vågar framställa den oförgripliga mening att författaren bör
söka utveckla sin kännedom om det historiska dramats anläggning och
utförande samt idka historiska specialstudier, när han, som det är
att hoppas, härnäst ärnar dikta ett arbete af samma slag som detta.
Han röjer, oaktadt sina icke obetydliga fel, för mycken verklig
begåfning, för att vår dramatik skulle ha råd att mista honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
