Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Anmälningar - Brudens krona. En dikt af Esbern Snare. 1. Af E. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
innehåll rätt ofta angifver. För öfrigt är den häftighet, nästan
hetta, hvarmed både välmening och förtrytelse här fått bryta fram,
någon gång mer anslående än mycket, som med elegans men kall*
sinnighet kan bjudas oss af en sångmö med mera savoir vivre.
Kritiken har redan rättvisligen uppmärksammat dessa poemets bättre
sidor, och vi rå ej för att det är en upprepning, då vi påpeka
såsom sådana t. ex. reflexionerna öfver stora städers egendomligheter,
öfver qvinnohanden, ungdomen, det första tycket m. fl. afsteg från
den egentliga berättelsen.
Att denna icke är en helhet, ligger i sakens natur, då det
blott är en oafslutad dikt som tills vidare kommit oss till godo,
men äfven såsom uppränning är det som nu lemnats åt
offentligheten otillfredsställande, emedan det ingalunda låter oss ana styckets
egentliga mening och mål, men på samma gång ej heller besitter
den hemlighetsfullhet, som retar till särdeles många gissningar.
De framstående detaljerne äro, som sagdt, digressioner och deras
styrka har till en viss grad vunnits på bekostnad af fabeln, som
är temllgen alldaglig, eller svagt utförd. Men detta kunde nu så
vara, om icke den stackars berättelsen ännu mera hade fått maka
åt sig för andra episoder, hvilka tyvärr äro rent af förkastliga
så till innehåll som form, vidriga cynismer, puerila otidigheter eller
klagorop samt ett och annat långtrådigt orerande om likt och olikt
af sådan halt att knappt en Dickens* penna torde hafva kunnat
afvinna det ett grand af poesi.
Sin form har skalden behandlat så att man finner honom ega
anlag för den poetiska berättelsen i modern snitt. Att hans
reflexioner vunnit fullhet och afrundning, är mindre att komplimentera,
emedan ottaverimen i detta hänseende är synnerligen tacksam, men
det som förtjenar att lofordas är att huru ofta han afviker från
ämnet har han alltid en liten ledig vändning till hands för att
åter uppsöka det. Likaså har han uppfattat det epigramatiska
hos versformen och denna slutpointering, hvarförutan den under
senare tid sällan uppträder med riktigt godt humör. Derimot
förstår han ännu ej rätt att i öfverensstämmelse med ottaverimens
manér sköta en episk dialog, hvarjemte man onekligen ofta nog
får se huru ett skickligt förberedt intryck plötsligen sluttar ned
till en fullständig platitude. — Halfdöd af förtviflan och hunger
stapplar Evas moder framåt på gatan utan något visst mål. Hastigt
ser hon från en liten torftig stuga ett svagt, men vänligt vinkande
ljussken. Hennes krafter återlifvas, hon skyndar till fönstret och
snart blickar derur imot henne ett qvinnoanlete, som strålar af
barmhertighet och godhet. Detta är präktigt tecknadt, men den
medlidsamma hjelparinnans första fråga: »Hvcm är det som så sent
sig höres grufva?» gör derimot ett komiskt intryck genom sin
onatur och torde i trivialitet svårligen finna sin like, om icke i
den strof, hvarest man erfar hurusom skildringen af en gemen
verldsträls gripande samvetsqval och ångest så afslutas att han
försvinner »ljudlöst utan att ens tänka på att sätta på sin hatt. »
Hvad vidare angår formens form, metern, är den vårdslösad
på ett sätt. som antyder allt annat än konstnärlighet. Utan
allvarlig och sträng öfning blir den läckra, smidiga och nobla otta-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
