Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Anmälningar - Brudens krona. En dikt af Esbern Snare. 1. Af E. B. - Schiller och Göthe. Tvenne betraktelser af J. J. v. Oosterzee. Af —rn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
verimen ett verkligt odygdsmönster af uppstudsighet och okynne.
En rik och harmonisk stämning kan n&gon gäng förläna
dilettanten konstnärens styrka — vi hafva redan erkänt att episoder i
»Brudens Krona» giiva prof härpå — men enär han svikes af
denne hjelpare, står han sig jämmerligt med rimnöd och haltande
versfötter. Sådana ord som speldosa, klafbinda, godtycklig i ständig
zigzag med sådana som oloJUgt, jordlifvtt, knapphålet skorra
förskräckligt i öron som fått lyssna till Strandbergs, Kullbergs eller
Sturzen-Beckers ottaverimer, och rimleder så beskaffade som körväg
och smördeg, dörren, förrän och stör re’n, eller de nästan groteska
eg, presterlig, sej (= sig), mästerlig, häst är dig, nej, torde
tilloch-med »dägbladskritiken, denna halfbarbar» saklöst kunna sätta sig öfver.
De arme referenterne hånar författaren med en måhända väl
starkt tilltagen grymhet, men så äTO de nu en gång för alla vane
8tt bemötas af konstnärer som af riksdagsmän. En lycka för dem.
men som bevisar otur hos skalden, är att om han slår till med ena
handen furnerer han med den andra repliker. Vi skulle icke
förvåna oss om någon bland dessa »pojkar», >.glopar» eller »litterära
mamseller» ändå bjöde till att »skrifva rent , åtminstone ett och
annat uttryck i »Brudens Krona» så som t. ex.
Min herres domslut är en smul drakoniskt,
Ja, kunde kallas oforskämdt med fog!
eller det nästan lika träffande
Då mår han riktigt präktigt, deu krabaten,
Ty fri från all kritik han tumlar om.
Oss smärta dessa öfverdrifna utfall icke så mycket för deras skull,
ty de äro ändå icke det fulaste i dikten, och ännu mindre för
egen räkning, men egentligen emedan det nästan alltid varit och
är ett tecken på medelmåtta hos poeten att han så yttrar sig.
Dock — medelmåttig är visst icke Esbern Snare, detta vilja
vi högt erkänna först som sist! Vinner han småningom den
ödmjukhet, som borde tillhöra hvarje af konsten genomvärmdt hjerta, och
kan han berga denna skörd utan att derför förlora i dristighet och
kraft, så spå vi honom en vacker framtid. Vi veta naturligtvis
icke huru ung han är eller ens om han är den nyböijare, för
hvilken han utger sig, men hans bitterhet och bemödanden att förtvifla
tro vi ej vara så farliga, ty nog likna de, om än aldrig så litet,
dessa krigarbistert vridna mustascher, hvarunder så mången gosse
söker dölja sitt leende. Måtte skalden böja sig inför den konst
han utöfvar, måtte han inse att den är ett arbete, änskönt ett
mera lyckliggörande än den gladaste lek, och måtte den del af
sitt verk han härnäst offentliggör visa oss att det är en man som
diktat den! En klok åtgärd till befrämjande af detta vore kanske
att arbeta om den första delen.
E. B.
Schiller och Göthe. Tvänne betraktelser af I. I. v. Oostersee.
Öfversättning från holländskan af C. L. H. Forslind. Upsala 1869.
Sveriges litteratur är synnerligen fattig på arbeten öfver
Tysklands stora skalder; vi kunna för tillfället knappt erinra oss mer än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
