Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde häftet - Ur vidskepelsens historia. Af Carl von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tiken»! Aristoteles’ Organon säger ett, men »Athanasii symbolum»
något helt annat. »Denna veridens barn» må trygga sig vid »det
ordinära förståndets» påstående att A icke kan på samma gång
vara A och non-A; kyrkolärans edsvurne förfoga öfver en annan,
en högre slutkonst, fotad på teorien om »de ödmjuka
inkonsequen-serna», hvilken, under hvarjehanda förklädnader, i nittionio fall af
hundra fått tjena som »ultima ratio» vid angreppen mot »otron».
I dess tillämpning kan teorien studeras t. ex. hos den författare,
som genom Upsala-teologiens språkrör tog till orda mot
»Anmärk-ningarnes» tviflande fråga: »kunna vi utan den största tanklöshet
anse för möjligt, att Han, den Allgode, skulle åt vissa varelser
hafva beredt ett rum, i hvilket Han läte dem lefva blott för att
pinas och plågas och detta utan all ända samt följäktligen ock
utan allt ändamål?»
Frågor af/dylik art vill ofvannämnde författare besvara genom
att ställa den närgångne frågaren »inför det tänkande förnuftets
domstol». Han vänder sig till dem, »hvilkas tankekraft ännu icke
blifvit helt döfvad», i förhoppning att det endast behöfves »några
luftdrag af en frisk och sund logik» för att »bortblåsa de
gift-ångor», som sprida sig från anmärkarens lära om möjligheten af
den brottsliges förbättring i ett lif efter detta. Denna lära —
hvilken »lögnens ande, som älskar att dräpa menniskornas själar,
villigt tillegnar sig, fröjdande sig åt det goda vapen här blifvit åt
honom smidt», och hvilken »orenheten och köttsligheten med fröjd
helsa såsom lämplig till hyende för lasten» *) — denna lära skall
krossas, men icke genom dogmatiska magtspråk, utan medelst en
vetenskaplig vederläggning, utarbetad enligt konstens reglor. —
Storståtliga löften_____låtom oss efterse huru de blifvit uppfyllda!
Det är genom tre slags finter den ortodoxe skriftställaren söker
parera de klubbslag, hans motståndare riktar mot dogmen om »de
eviga straffen». Hans anförande är i hufvudsak följande:
Osaligheten kan, ehuru ett ondt, utan motsägelse tänkas härröra från
godhetens och salighetens urkälla, ty just i egenskap af det absolut
goda måste Gud, enligt sitt väsendes art, reagera mot det onda,
hvilken reaktion af den i ondska sig förhärdande varelsen erfares
såsom osalighet Icke heller ligger der, för det andra, en
motsägelse i antagandet, att osaligheten, änskönt den haft en
begynnelse i tiden, kan vara evig, ty begreppet evighet innebär ej
väsentligen tidlöshet, utan endast: fortvaro i en ändlöst lång tid. 1 2)
1) Jmfr. afhandlingen Om den eviga osaiigheten af A. F. Beckman i Teologisk
Udskrift, årg. 1864, 2:dra häftet.
2) »Teologerna förstl icke med evighet detsamma som anmärkaren. De anse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
