Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde häftet - Ur vidskepelsens historia. Af Carl von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Slutligen följer ej ur osalighetens evighet eller ändlöshet dess
än-damålslöshet såsom straffenär straffet till sitt begrepp ingalunda
’är att fatta som en rättelse, utan väsentligen är vedergällning eller
ett rättsenligt lidande. »Förnuft, samvete och bibel», menar
granskaren i Teologisk Tidskrift, förkasta anmärkarens uppfattning af
straffets »pedagogiskt-moraliska» betydelse, men stödja derimot på
det kraftigaste läran om »djefvul, helvete och evig osalighet»,
oak-tadt visserligen hvad lärans »detaljer» beträffar, »många bland
dessa äro af natur att påkalla förnuftets tillfångatagande under
trons lydnad.»
Genom inskjutandet af denna om klok försigtighet vittnande
klausul — ämnad att anlitas såsom ett slags andlig tvångströja
vid möjligen inträffande fall af tankens bångstyrighet — har
osa-lighetsdogmens förfäktare ställt både sig sjelf och saken i präktig
belysning — »inför det tänkande förnuftets domstol.» Dessutom...
en yttersta orsak, hvars verkan utgör dess egen motsats, en
evighet, som har början, men icke slut i tiden, ett gudomligt straff,
som åsyftar, icke den brottsliges förbättring, endast hans pina —
skulle ej dessa profbitar på en »frisk och sund logik» tillförsäkra
åt den välmenande apologeten en upptäckares odödliga namn,
ehuru visserligen ej den »logiska» odödlighet, livarom en viss
tänkareskola vetat tala?
Förmodligen var det något af triumfatoms segerdruckna
stolthet, som förmådde samme granskare att icke upptaga motståndarens
utmaningshandske i »Anmärkningaraes» tredje tillökta upplaga.
Här undersöker prof. Boström halten af de grunder, hvarpå hans
vedersakare velat bygga sin osalighetslära. — Att Gud »reagerar»
mot menniskans moraliska ondska eller m. a. o. mot hennes brist
på godhet, kan väl ej rimligtvis innebära någonting annat, än att
han upphäfver eller aflägsnar bristen genom dess fyllande med det,
som saknas. Man kan ju t. ex. ej reagera imot ett mörker eller
en köld på annat sätt, än att man anskaffar det ljus eller den
icke ordet evighet nödvändigt behöfva innebära ursprunglighet. Med evig osaligbet
förstå teologerna en osaligbet, som i oändlighet fortfar, men en gång bar begynt att
vara, således icke är ursprunglig», a. st. sid. 117. — Enligt br Beckmans definition
af det teologiska evighetsbegreppet — mot hvilken dock ratt många framstående
teologer torde reservera sig — skulle, som man finner, evighet icke vara annat än: en
viss tidsdel i oändlighet multiplicerad med sig sjelf (hvad Hegel kallade »die schlechte
Unendlichkeit») eller m. a. o. tiden, betraktad »sub specie seternitatis».
Följdriktigheten synes då fordra, att äfven den andra af den osinnliga tillvarons
grundbestämningar, dess andlighet (icke-vara i rummet) förklaras innebära, icke kroppslighetens negation
eller motsats, utan blott en förandligad, sublimerad kroppslighet — hvarigenom vägen
är banad for materialismens förutsättningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
