Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde häftet - Ur vidskepelsens historia. Af Carl von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mycken klokhet och energi äfven desse hade måst utveckla för att
undslippa hans klor. Allt antog färg af denna allestädes
forherr-skande tanke. Dopet hade blifvit en besvärjelseceremoni. Att bli
kristen var att förklara det man afsade sig Satan och hans anhang.
Att för en förseelse eller ett kätteri förjagas ur kyrkans sköte, var
att »öfverantvardas åt Satan».
Inom kort trodde man sig öfver allt se spår af djefvulen,
ja, snart se honom i lefvande, personlig gestalt. Det dröjde nu
icke länge förr än man kom på den tanken att ingå ett kontrakt
med djefvulen, för att mot utbyte af sin själ förskaffa sig hvad
man helst önskade. Största delen af biskoparne och missionäreme
trodde fullt och fast att de bekämpade djefvulen och hans anhang
genom att söka utrota mångguderiet; de inympade samma tro hos
sina nyomvända och förlängde derigenom i lång tid de hedniska
gudomlighetemas tillvaro. De gamla landtliga naturandame voro
isynnerhet långlifvade. Under lång tid, och utan att detta
betraktades såsom en afsägelse af den katolska läran, offrade man i
England, Frankrike och Tyskland, vare sig af erkänsla eller
fruktan, åt fältens och skogames andar; framför allt visade sig
qvin-norna sega i sina gamla vanor. Tron på djefvulen, som under de
föregående århundradena ännu hade haft någonting upphöjdt, blef
nu i hög grad rå och enfaldig. Vid denna tid var det äfven som
djefvulen erhöll en bestämdt utpräglad kroppslig gestalt, nämligen
de gamla faunernas: den behomade pannan, munnen med de tjocka,
hängande läppame, den ludna huden, en svans samt den klufna
bockfoten eller hästhofven.
Vid den tidpunkt, till hvilken vi nu hunnit (medeltiden), har
tron på Satan ingått i ett nytt skede. Hos judarne strax före vår
tidräkning hade Satan, egentligen taladt, blifvit Messias* vederpart;
hos de första kristna var han menniskoslägtets frälsares
oine-delbare motståndare; men under medeltiden är Kristus långt borta,
högt uppe i himmelen, och den lefvande organism, som skall
förverkliga hans rike på jorden, är kyrkan. Följaktligen är det
hädanefter kyrkan och djefvulen som komma att nappas med
hvarandra, och nu börjar den egentliga förföljelsen mot kätteri och
trolldom. Man kan knappast föreställa sig hvilken stor roll tron
på djefvulen spelade under medeltiden. Det var en fix idé, som
beherrskade hela veriden, i synnerhet från det trettonde till det
femtonde århundradet. 1 klostren utfunderade munkarne de
sällsammaste saker i denna riktning. Två abbéer i trettonde
århundradet, Cæsarius och Richalmus, författade vidlyftiga verk, i hvilka
Satans magt och inflytande skildrades. Cæsarius känner redan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
