Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde häftet - Ur vidskepelsens historia. Af Carl von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
man genast att Satan hade sin hand med i spelet. Kontrakten
med djefvulen, som måste undertecknas med ens eget blod, blefvo
nu allt talrikare. Man höll kyrkomöten enkom för att hämma
trolleriet, som man ansåg vara utbredt öfver allt Från det
trettonde århundradet förföljde man trolleriet såsom det största brott,
och folkets råhet och okunnighet voro endast allt för benägna att
förse de nitiske inqvisitorerna med offer. Man brände kättare litet
hvarstädes. Ar 1276 blefvo en hel hop menniskor brända i
Toii-louse: i Carcassonne blefvo från 1320 till 1350 icke mindre än fyra
hundra menniskor afrättade för trolldomsbrott Dessa blodiga fasor
hade imellertid ännu i det fjortonde århundradet endast en lokal
karakter; men år 1484 utfärdade påfven Innocentius VIII en bulla,
som utbredde denna förfärliga procedur öfver hela kristenheten;
och nu började öfver hela Europa den hemska jagt efter trollkarlar
och trollqvinnor, som utmärker den högsta paroxysmen af
djefvuls-tron, och som uppdref den ytterligare under trenne århundraden
till dess den slutligen måste gifva vika för en stigande upplysning.
Genom den ofvannämnda bullan hade den förändring i de från
kyrkan utgångna förföljelserna inträffat, att då man förut
egentligen endast hade straffat kätteriet, blef från detta ögonblick
trolldomen hufvudföremålet för förföljelsen, och bålet hotade från detta
ögonblick icke blott vissa religionssekter, utan hela menskligheten.
Två år efter den påfliga bullans utfärdande författade tvänne
in-qvisitorer den s. k. »Matteus maleficarum» eller »Hexhammaren»,
den lagbok, hvilken man hädanefter följde vid processerna mot de
individer som misstänktes för trolldom.
Mot anklagelse för trolldom skyddade ingenting, vare sig rang
eller anseende eller fromhet eller mönstergiltig vandel. Hvarje
anklagelse måste upptagas och angifvaren fördöljas. Om den
anklagade nekade, lades han på pinbänken; nekade han ståndaktigt
äfven under plågorna, så hade djefvulen förlänat honom
känslolöshet — och nu först var han riktigt värd döden. Bekände han
åter, blef resultatet detsamma.
Man ser häraf, att de olycklige, som föllo i händerna på denna
förfärliga domstol, kunde taga farväl af allt hopp. Qvinnorna
utgjorde alltid det öfvervägande antalet bland de anklagade. Hat,
svartsjuka, hämd, framför allt misstankar, framkallade af ondska
och okunnighet, spelade vid dessa tillfallen en stor roll. Många
stackars qvinnor föllo äfven offer för sin egen inbillning, som hade
blifvit öfverretad af ett hysteriskt temperament eller af skräcken
för den eviga fördömelsen. Af de fall af religiöst vanvett man
ännu i våra dagar är i tillfälle att skåda, kan man se huru lätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
