Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde häftet - Ur vidskepelsens historia. Af Carl von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
söka rädda denna tro från förnuftets fruktansvärda anfall. Men
det ar just motsatsen som inträffar. Tron på djefvulen utplånar
småningom känslan af den personliga ansvarigheten. Om jag gör
det onda, ej emedan jag sjelf är ond, utan emedan en annan har
drifvit mig dertill med en starkare magt än min vilja, så är min
brottslighet säkert förminskad, om icke tillintetgjord. Vi hafva
nyss sett till hvilken beklagansvärd vidskepelse, till hvilka farliga
dårskaper och grymma brott denna tro gifvit upphof. Man skall
måhända invända: det som kan tjena till bevis mot hexeriet,
bevisar ingenting mot tillvaron af en personlig ond ande. Må man
imellertid betänka, att hexeriet ej låter sig på detta sätt ryckas
från den princip, hvaraf det är en följd. Då djefvulens tillvaro
väl är antagen, får man hexeriet med på köpet. Om det verkligen
finnes ett personligt väsende i besittning af öfvermenskliga krafter,
hvilket alltid, såsom man säger, söker att moraliskt förderfva oss
för sitt enskilda nöjes skull, är det då icke påtagligt att han, för
att bättre lyckas, söker att locka de svaga själarna genom att
förskaffa dem medel att sätta sig i besittning af det som de helst
önska? Det är icke utan tillräcklig orsak som tron på djefvulen
har funnit sin slutliga utveckling i tron på trollkarlar och hexor,
lika litet som att denna senare, då den dukade under för
upplysningen, har dragit med sig i fallet tron på djefvulen sjelf. Om
det verkligen finnes en djefvul, finnas äfven hexor, och emedan
det ej finnes hexor, är det klart att det ej heller finnes någon
djefvul: se der den slutsats som sunda förnuftet, riktadt genom de
tre sistförflutna århundradenas samlade erfarenhet, berättigar oss
att draga, och hvilken i alla tider skall förblifva ovederlagd.»
Det gifves stora andar, om hvilka man med rätta säger att de
äro före sin tid, men det gifves äfven hopkrympta, trånghufvade
grubb-lare, som blifvit långt efter sitt århundrades allmänna utveckling
och dertill dristigt fordra, att hela menskligheten skall hejda sitt
framåtskridande och blifva efter, liksom de sjelfve. De besinna ej,
desse myndighetstrons försvarare i den fria forskningens tidehvarf,
att de härigenom komma att intaga samma ställning till vår tids
i sin utbildning stadda religiösa verldsåskådning som den
hedendomens prester en gång intogo till kristendomen, då de genom
skenbart djupsinniga utläggningar visste att för kort tid förläna
ett konstladt lif åt polyteismens dogmer och vidskepliga
föreställningar. Men sanningens genius går, obetvingélig, sin bana fram,
och sjelfva fördomen blir, i sista hand, en medverkande orsak till
de nya idéernas seger. Carl von Bergen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
