Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde häftet - Bonapartismen och kejsardömet i Frankrike. En studie efter den nyeste franske historieskrifningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vaignac, Changamier, Lamoriciére, Leflo, öfverstelöjtnant Charras
och Thiers, den berömde talaren och statsmannen, äro häktade.
Dessa häktningar omtalar Ténot ganska utförligt, äfvensom de
sista ansträngningarne af de öfverrumplade deputerade och det ej
mindre öfverrumplade folket, hvilket, likasom förlamadt af skräck
och beröfvadt all besinning, blott här och der reste sig till
motstånd.
Detta motstånds våldsamma och blodiga undertryckande
färglägger vår författare isynnerhet. Han lägger sig vinn om att framhålla,
huru väl trupperna voro förplägade, hvilka man i massor dragit ur
kasernerna och till öfvermått trakterat med mat och hetsiga drycker.
Enligt Ténot var hela soldatesken nästan berusad och försatt i så
vildt lynne, att det knappt behöfts mer än en vink, för att hela
Paris skulle lagts i aska. Af rent öfvermod sköt man på folket
och in i de öppna husen. Tjugo unga män, förtviflade
republikaner, som fattat stånd å Rue Philippeaux, blefvo af en fruktansvärd
truppstyrka nedhuggna likasom för ro skull. En gosse om 15 år,
som man fann bland de såkallade »upproriske», tvang man att på
knä göra afbön för ihjelskjutna soldater, och inspärrade honom
om natten i ett mörkt rum tillsammans med sina kamraters lik.
Louis Napoleon sjelf var föga synlig under statskuppen. Med
farbrodern Jérome, marskalk Exelmans, det kejserliga gardets
gamla huggvärja, grefve Flahaut, Saint-Arnaud, Magnan, Lavoestine,
en Murat, Edgar Ney, Fleury, Daumas och några andra
vapen-dragare kom han en gång skyggt ridande från Elysée, för att
inspektera och uppmuntra trupperna; men »det kalla, nästan
fiendt-liga mottagandet på gatorna» dref honom snart tillbaka till sin
kula, hvilken han åter vågade lemna först »när allt var fulländadt».
Till hjelte stämplas Louis Napoleon i alla händelser ej af
Ténot. Dennes sätt att skrifva historia är ganska egendomligt,
men derföre ej mindre verksamt. Ténot berättar helt enkelt det
faktiska förloppet och öfverlåter allt annat åt den läsande
allmänheten- »Här hafven J sakförhållandena», säger han till sina
läsare; »hvad omdömet öfver dem angår, så ären J säkerligen i
stånd att sjelfva bilda er ett sådant utan att jag, hvilket dessutom
kunde vara farligt, behöfver förestafva Eder detsamma.»
Med afseende på fransmännens vakna, för opposition benägna
karakter kan detta manér i historieskrifningen icke förfela att göra
ett visst intryck. I det man likasom gör läsaren till juryman i
sin egen tids historia, tvingar man honom till en tyst
meningsyttring deröfver. Men emedan denna är en sjelfbildad, genom
hans egen eftertanke uppkommen, får den äfven så mycket fastare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
