Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde häftet - Bonapartismen och kejsardömet i Frankrike. En studie efter den nyeste franske historieskrifningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sympatier hos franska folket; om han lär att afsäga sig sin
kejserliga bördsrätt, för att endast tänka på nationens rätigheter, så
kan han en vacker dag blifva kallad att spela en stor roll.»
Denna förklaring har Louis Napoleon ögonskenligen lagt märke
till och gjort till rättesnöre ej för sina handlingar, men för sitt
sätt att skicka sig. Hans tal, hans proklamationer, hans
regeringsbeslut tala oafbrntet om hans namns forpligtelser, hans
dynastis helgade traditioner, den stora revolutionens välsignelser, om
det franska folkets rättigheter och lycka. Men besynnerligt nog,
likasom man förut under Napoleon I fick afsmak för »svärdet
från Lodi», så fick man det under Napoleon HI för ordandet om
»Frankrikes anförarekall». Efter nederlaget i Mexiko och
krigs-resultaten af år 1866 har detta ord förlorat sin trollkraft. Det
märkes ganska tydligt, att Napoleons diplomatiska och politiska
inflytande är i starkt sjunkande, samt att veridshistorien står i
begrepp att från det fordna uppmärksamma lyssnandet till
Frankrikes herrskare öfvergå till dagordningen.
Huruvida Napoleon IH skall kunna segrande genomgå denna
inträffade förändring, får den närmaste framtiden utvisa. Att såsom
farbrodern taga sin tillflykt till ett stort krig, strider mot hans
böjelser och grundsatser. Äfven är han klok nog för att inse hvad
han dervid skulle sätta på spel. Ett nederlag på Frankrikes gränser
eller på dess område, vore helt enkelt ett dråpslag för honom och
hans dynasti. Mycket hellre söker han reda sig genom sitt ords
magt, d. v. 8. genom sina diplomatiska och politiska
åtgöranden. Deraf hans ständiga återkommande till planen om en
europeisk kongress. Kunde Napoleon Hl ännu en gång kring sin thron
församla en »parterr af konungar», så skulle han otvifvelaktigt finna
sig förlossad ur sin pinsamma belägenhet och se sitt något sjunkna
anseende ånyo upprättadt Kommandet och gåendet af krönta
hufvuden, statsmän och ministrar, de högtidliga sammankomsternas
pomp och s tåt, han sjelf såsom ordförande vid dem, talen, festerna,
besluten, om än aldrig så osäkra när det kommer till utförandet,
— allt detta skulle gifva honom och hans regering en särdeles
kraftig handräckning och för båda förnya »de sköna dagame i
Aranjuez», ty Napoleon sjelf och Frankrike skulle dervid ånyo
framstå såsom ledande, tongifvande, omstrålade af den glans och
ära som höfves »den stora nationen».
Napoleon I gick under på det eviga krigandet; för Napoleon
IH börjar den ständiga freden att blifva lika olycksbådande, ty
den låter sinnena i Frankrike komma till den sans och eftertanke,
hvilkas första frukter vi finna i de historiska verk, med hvilka vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
