Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde häftet - Ogräs i vår dramatik. Af N. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rörande eller fantastiska saker vid hvilka farbror vant sig; det är
med det som med cigarrökningen: smaken förlorar genom
öfver-retningen i känslighet och följaktligen i förmågan att njuta finare
eller naturligare anrättningar. Så ock här: den äkta poesien, den
äkta själskarakteristiken löper fara att ratas eller förbises af en
publik som blifvit van vid de vådligt kryddade rätter på hvilka
sensationsdramatiken bjuder. Och en gång inne på denna bana,
skall den stora allmänheten fordra samma stil i romanen som i
dramat, i lyriken som i romanen, i lifvet som i litteraturen. Ogräset
skall frodas öfverallt, och deruti ligger faran. Ty litteraturen, mina
vänner, — här blef notariens röst varmare än vanligt — litteraturen
är icke en svamp, som rakar upp en höstdag ur en fuktig jordmån:
hon tvärtom skjuter sina rötter vidt omkring och förvandlar den
jordmån, ur hvilken hon suger näring, efter sin egen art. Och
dramatiken särskildt är en af hennes finaste, mest rörliga och vigtiga
känslotrådar, dem hon likt insekten oupphörligt indrager och
utsträcker för att för sig gestalta verlden. Ingen annan af de sköna
konsterna mägtar så kraftigt som den dramatiska ingripa, väckande
och förädlande, i nationens hela andliga lif; litteraturhistorien, den
äldre såväl som den nyare och nyaste, bär derom vittne. Men
teatern kan äfven verka i alldeles motsatt riktning; samma bägare,
ur hvilken ena gången bjudes oss en helsodryck, kan en annan
gång fyllas med ett smygande, långsamt dödande gift. Låtom oss
derför väl ta oss i akt att ej vår dramatik får på sig inympa
främmande olater, hvilka kunna blifva verkliga laster och föra oändligt
mycket ondt med sig; låtom oss älska, omhulda, sträfva efter det
friska, naturliga, ärligt svenska i konst som i lif och, allt hvad vi
förmå, »tvätta det främmande sminket bort!»
Här blef en paus af begrundning. Sjelfva farbror V. teg för
en stund. Men han fann sig snart
— Ja, kära bror, det der låter höra sig, förstås. Men nog
får bror i alla fall medge att bror har gått alldeles för illa åt
mig, och att det poetiska, det rörande, det lyftande...
— Och det skakande, ja — nog ha de ock sitt berättigande;
men de skola ej bli mål, utan af snillet användas som medel för
en 8annt skaldisk afsigt Om så är, går jag alldeles in pä farbrors
mening.
— Ja, ser bror att bror ändå måste till sluts ge mig rätt,
fast det satt hårdt inne, utbrast farbror helt förnöjd.
N. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
