Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Våra nordpolsfärder. Af A. Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
båda fartygen nått den sökta kusten och der tillsvidare af is
blif-vit afskurna från återvägen. Antagligen skall denna expedition
utföra vackra undersökningar, vidga vårt vetande om det nordliga
Grönland och dess naturförhållanden, men att den på denna väg,
helst utan slädfärder, som ej äro beräknade, skall kunna uppnå
polen eller ens dess närhet, är i högsta grad osannolikt.
Våra Spetsbergsfarare hafva alltid hyst och försvarat den
åsigten, att man för forskningsresor, som hafva polen till mål, bör
förlägga utgångspunkten till norra Spetsbergen. Att man ej under
våren eller sommaren kan med fartyg framtränga synnerligen långt
i den högsta norden, hafva de med stöd af egen och andras
erfarenhet förfäktat, förnämligast imot den för polarfrågan så varmt
intresserade geografen d:r Petermann. En fråga återstod dock att
lösa, innan man enligt deras mening borde öfvergifva hvarje försök
att med fartyg nå polen. Det måste utrönas huru högt upp hafvet
blefve segelbart under senhösten: »då ismassorna till följd af
sommarvärmen, hafsvågomas och hafsströmmarnas inflytande uppnått
sitt minimum». Ingen erfarenhet förelåg härom, men att
polar-hafvet då var mest isfritt, det visste man. Att under denna hittills
oförsökta, för seglingen mest gynsamma årstid framtränga »så långt
som möjligt mot norr» var, såsom bekant, en af hufvuduppgiftema
för den sista svenska expeditionen år 1868, som utfördes under
Nordenskiölds och v. Otters ledning enligt af Nordenskiöld uppgjord
plan. Denna expedition kunde väl, såsom vi alla känna, ej nå
polen, men den framträngde längre mot norr än något fartyg
bevisligen förut gjort, och den löste frågan om isförhållandena i
polarhafvet och dettas segelbarhet under senhösten, och då den
härvid fann, att äfven under denna årstid »en ogenomtränglig
i$-barrier hindrar tillträdet till den högsta norden», så blef den
epokgörande derföre, att hvarje tanke, att med fartyg nå polen
hädanefter bör uppgifvas och att framträngande på isen — slädfärder —
numera blir det enda sätt, genom hvilket kommande
polarexpeditioner kunna vinna utsigt att nå det efterlängtade målet *).
Men förutom utredandet af nämnda förhållanden var 1868 års
expedition, liksom alla de föregående svenska, beräknad och utrustad
för omfattande vetenskapliga undersökningar i den arktiska naturen
i alla riktningar. Den har äfven härutinnan lemnat så stora
resultat att t. ex. den berömde prof. Osw. Heer i Ziirich, i en hufvud-
*) Vi erinra derom att 1861 åra expedition under Otto Torells ledning var
utrustad för dylika isfärder. Hundar voro för dem särskildt af Torell hemförda från
Grönland. Ogynaamma omständigheter, såsom en längre inspärrning af drifis m. na.
hindrade imellertid utförandet af färderna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
