Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Anmälningar - Hebreerfolkets ursprungliga religion enligt de nyaste forskningarna (F. Hitzig, Geschichte des Volkes Israel). Af C. v. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
beteckningar från den moderna geologien — »evolutionsteoriens»
anhängare på väg att segra öfver »katastrofisterna»; man fattar ej
längre Guds verldsregering såsom bestående af en mångfald
plötsliga statskupper; i stället för den våldsamma omstörtningen tänker
man sig nu den långsamt fortgående, planmässigt anlagda
ombildningen och genom att sålunda medelst den lagbundna ordningens
begrepp sprida ljus öfver de teologiska fantasiernas kaos gör man
vetandet en tjenst, utan att i ringaste mån skada den sanna tron
och fromheten.
Bland de vetenskapsmän, livilka vi hafva att tacka för den
nya belysningen af »förbundsfolkets» religion, tillkommer en plats
i främsta ledet den berömde orientalisten F. Hitzig, teologie
professor vid universitetet i Heidelberg. I sitt för några månader
sedan utgifna arbete Geschichte des Volkes Israel ansluter sig Hitzig
i afseende på hela den allmänna grundåskådningen till sina
närmaste föregångare inom detta område, Heidelberger-professorerna
G. Weber och H. Holtzmann, de båda författarne till det
synnerligen intressanta och lärorika arbetet Geschichte des Volkes Israel
und der Entstehung des Christenthums (3 vol. Leipzig 1867) samt
den holländske lärde dr A. Kuenen, författare till De Godsdiensl
van Israel (Harlem 1868). De åsigter som förfäktas af denna
sidans män inom bibelforskningen hafva blifvit på ett förtjenstfullt
sätt sammanfattade af A. Réville i Revue de deux Mondes för d.
1 Sept. 1869. Vi återgifva här nedan det väsentliga af denna
Révilles redogörelse för »la religion primitive d’Israel et le
déve-loppement du monothéisme, d’aprés de nouvelles recherches.»
Hvar och en vet, att man med de semitiska folkens familj
förstår den folkgrupp, som vi från en aflägsen forntid sett intaga
sydvestra Asien på landsträckan mellan Armenien, Persiska viken
och Röda hafvet, än med fasta bostäder, än nomadiserande, än
blandade med folkstammar af annat ursprung, än ganska
omsorgsfullt bibehållande blodets renhet. De östra och vestra arameerna
(chaldeer och syrier), assyrierna, filisteerna, fenicerna, de
kanane-iska stammarne till större delen, och slutligen alla dessa folk af
olika betydenhet, till hvilka, enligt Genesis, Abraham och hans
brorson Loth voro stamfäder, såsom israeliterna, edomiterna, Ismaels
barn, moabiterna och ammoniterna, äro de mest bekanta
representanterna för denna folkfamilj. Man vet äfven att dessa folks mest
särskiljande och framstående karakter ligger i deras språk, som är
alldeles olikt de idomer, som talas af omgifvande racer. Detta
fenomen är så mycket märkvärdigare, som ingen betydlig eller
konstant fysisk olikhet skiljer dem från deras grannar; men den
olikhet i språket, som betecknar en andlig skiljaktighet, underrättar
oss att vi hafva framför oss en annan anda, ett annat sätt att
känna och begripa. Också är det ej förvåuande att finna en viss
religiös uppfattning ingå bland de allmänna karaktersdragen
hos den race, som är i fråga. Utan att öfverdrifvet betoua den
aforism, som säger att semiten är monoteist af instinkt, böra vi
ej tillsluta ögonen för det faktum, som är väsentligt i
religionshistorien, att det är semiterna som grundat monoteismen, ej blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
