Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Anmälningar - Hebreerfolkets ursprungliga religion enligt de nyaste forskningarna (F. Hitzig, Geschichte des Volkes Israel). Af C. v. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som en idé eller filosofisk sanning, hvilket man annorstädes sett,
utan, hvilket man aldrig sett förut, såsom populär religion. Det
måste derföre hafva funnits i deras sinnesförfattning ett visst anlag,
i deras mytologi ett visst frö, hvars utveckling underlättat
framträdandet af en sådan religiös åskådning. För öfrigt utgör den
semitiska racen intet undantag från den öfriga menskligheten i
af-seende på gången af de religiösa föreställningarne. Hon, likasom
de audra, har haft sin period af fetisch-dyrkan, af naturalism, af
polyteism, hvarefter spär ännu äro synliga till och med i Israels
renade religiou. Man kan lötteligen öfvertyga sig, att solen, månen
och stjernorna uti de skenbara eller verkliga förhållanden, i hvilka
de stodo till jorden och menniskolifvet, företrädesvis hafva varit
föremål för tillbedjan; men en väsentlig omständighet är dervid att
märka, nämligen att hvad som mest betagit dem, är mindre dessa
himlakroppars skönhet än deras kraft Det som varar, det som
frambringar, det som förstör, med ett ord det som motstår allt och
triumferar öfver allt, är just det gudomliga för semiterna. Det är
derföre stenen, klippan, som trotsar århundraden och stormar, har
för dem någonting gudomligt, ej mindre än det grönskande trädet,
i hvilket det från himlen meddelade lifvet spricker ut och hvilket
trotsar öknens hetta. Af samma skäl framkalla verkningarne af
den brännande solen eller ljungelden en mera vidskeplig vördnad
än annorstädes. De vilja gerna tillbedja på bergshöjderna, på ”de
höga ställen”, der man är närmare himmelen, och på slättlanden
uppresa de kolossala torn, såsom i Babylon, för att derigenom
nalkas gudarne. Belus, Baal, Kemos, Molacli, Adonis eller Adonai
äro, det kan ej betviflas, lika många solar. Deras symboliska
af-bildningar, detaljerna i deras kulter, de myter, som angå dem,
kunna ej annorlunda förklaras. På samma sätt äro Semiramis,
Mylitta, Aschera och Astarte månar. Semiterna hafva äfven
historier om gudar, som dö om hösten men åter få lif om våren, och
flere af dessa legender, af fenicerna spridda kring hela Medelhafvet,
hafva blifvit införlifvade med grekiska mytologien, der de göra en
besynnerlig verkan. När upptäcktsresorna började, blefvo de första
grekiska turisterna högeligen öfverraskade att på Kreta upptäcka
en Jupiters vagga och graf. Denna graf alstrade den första
rationalismen: Jupiter var således en gammal konung på Kreta! Myten
om Venus och Adonis samt en stor del af de fabler, i hvilka
Her-kules är hjelten, hafva semitiskt ursprung, och det dröjde länge
innan man visste att ”Herkules-stoder” vanligtvis voro uppställda
vid ingången till alla feniciska helgedomar och till och med utanför
Salomons tempel. Ett semitiskt drag är äfven benägenheten att
framställa gudomligheten ej blott under bilden af en tjur, utan
särskildt en tjur af gjuten metall. När denna metall består af
glänsande guld eller koppar, framställer den allra bäst folkfamiljens
favoritgud; men ofta är gudabilden helt enkelt af jern. Den
inspirerande tanken i denna symbolism, som ej har någonting
gemensamt med dyrkandet af lefvande djur i Egypten eller Indien, är
den outslitliga beskaffenheten, starkare än allt, hos den himlakropp,
som utan trötthet och utan förminskning genomlöper firmamentets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
