Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette häftet - H. C. Andersen som äfventyrets skald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H. C. Andersen som äfventyrets skald.
Det vill mod till för att hafva talang. Man måste våga förlita
sig på sin ingifvelse, på att det infall, som uppstår i ens hjema,
är sundt, att den form, som förefaller naturlig, äfven om den är
ny, har rätt till att blifva använd; man måste hafva vunnit
dristighet till att utsätta sig för att kallas affekterad eller vild, innan
man kan anförtro sig åt sin instinkt och följa densamma hvarthän
den leder. Då på sin tid Armand Carrel såsom ung publicist
erhöll en tillrättavisning af sin redaktör, hvilken, pekande på ett
stalle i hans uppsats, utbröt: »Man skrifver icke på det sättet»,
svarade han: »Jag skrifver icke som man skrifver, utan som jag
skrifver», och detta utgör äfven begåfningens allmänna formel
Den försvarar hvarken slarf eller tillgjordhet; den uttalar blott
tillitsfullt den rätt snillet eger att, der ingen vedertagen form
och intet gifvet ämne tillfredsställer dess naturs egendomliga kraf,
välja nya ämnen, skapa nya former, intilldess att det finner
en byggnadsplats af den beskaffenhet att det, utan att
öfver-anstränga någon af sina krafter, kan lemna fritt spelrum åt dem
alla samt utveckla dem lätt och obehindradt. En sådan
byggnadsgrund fann skalden H. C. Andersen i äfventyret.
1.
Man stöter i äfventyren på inledningar, sådana som denna:
»Man skulle verkligen kunnat tro att der var något på farde i
ankdammen, men der var icke något på färde. Alla änderna, just
som de som bäst lågo i vattnet, ja, några till och med stodo på
hufvudet — för det kunde de — satte med ens af mot land; man
kunde i den våta leran se spåren af deras fotter och man kunde
ett långt stycke derifrån höra att de skreko»; eller som denna:
»Se så! nu begynna vi. När vi kommit till slutet på historien, så
veta vi mera, än vi nu veta, ty det var ett elakt troll, det var ett
af de allravärsta, det var »djefvulen.» Satsbyggnaden,
ordställningen i de särskilda satserna, hela anordningen strider imot
syntaxens enklaste föreskrifter. »Så der skrifver man icke.» Det är
sannt, men så der talar man. Till fullvuxna menniskor? Nej, men
till barn, och hvarför skulle man ej hafva rättighet att nedskrifva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
