Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette häftet - H. C. Andersen som äfventyrets skald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
H. C. ANDERSEN SOM ÄFVENTYRETS SKALD
%
orden i den ordning, som man talar dem till barn? Man utbyter
här den allmänna normen mot en annan; icke det abstrakta
skriftspråkets reglor, utan barnets fattningsförmåga är här det
bestämmande. Det är metod i denna oordning, liksom det är metod i
barnets språkfel, när det säger »du ljugde» i stället för »du ljög».
Att ersätta det vedertagna skriftspråket med det fria talspråket,
att utbyta den fullvuxnes stelare uttryckssätt med det, som af
barnet brukas och förstås, det blifver skaldens uppgift i samma
stund han besluter sig för att berätta »äfventyr för barn». Han
har det dristiga anspråket att, ehuru i tryck, dock vilja uttrycka
sig så att säga muntligt; han vill icke skrifva, han vill tala, och
han vill gerna skrifva som ett skolbarn, blott han dermed undviker
att tala som en bok. Det skrifna ordet är fattigt och öfvergifvet,
det muntliga derimot eger en här af bundsförvandter i den
dragning på munnen, som efterhärmar den sak, hvarom det talas, i
den rörelse med handen, som beskrifver densamma, i tonfallets
längd eller korthet, dess skarpa eller milda, allvarliga eller
skämtande karakter, samt i hela minspelet och hållningen. Ju mera
ursprungligt det väsen är, till hvilket det talas, desto bättre
förstår det genom anlitandet af dessa hjelpmedel. Den, som berättar
en historia för ett barn, berättar den ovilkorligen under
mångahanda åtbörder och grimaser; ty barnet ser historien likaså mycket
som det hörer den, det aktar, nästan som hunden, mera på den
vänliga eller vredgade tonen än på om orden uttala godhet eller
vrede. Den som i skrift hänvänder sig till barnet, måste alltså
försöka att med sitt föredrag sammansmälta de skiftande tonfallen,
de plötsliga pauserna, de beskrifvande handrörelserna, den
skräckinjagande minen, det omkastning bebådande leendet, skämtet,
smek-ningarne, och det gif akt, som väcker den inslumrade
uppmärksamheten, och då han icke rent af kan sjunga, måla eller dansa
fram berättelsen för barnet, måste han söka gjuta sången, måleriet
och mimiken in i sin prosa, så att de ligga i den såsom bundna
krafter, hvilka sätta sig i verksamhet så snart boken öppnas.
Första regeln är: inga omskrifningar! Allt säges här rent ut,
ja, mera än säges, det brummas, gnolas och tutas, t. ex.: »Der
kom en soldat marscherande landsvägen framåt, ett, tu, ett, tu».
»Och de utklippta trumpetarne blåste: Tratteratra! der är den lille
gossen, tratteratra I» »Hör», sade snigle-fader, »hur det
trumme-rumme-rummar derute.» Här begynnes såsom i »Gåsörten» med
ett »nu ska’ du få höra!» hvilket ögonblickligt tager
uppmärksamheten i beslag. Här skämtas på barnets vis: »Så högg soldaten
hufvudet af hexan. Der låg hon». Man tycker sig höra barn-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
