Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette häftet - H. C. Andersen som äfventyrets skald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som för öfrigt sällan eger rum i de berättelser, som till sitt ämne
äro lånade från folksägner, t. ex. »Elddonet», »Store Claes och
lille Claes» o. s. v., i hvilka det naivt lustiga, friska och hårda i
berättelsen, som utan ringaste tillsats af ett medlidsamt eller
jem-merfullt beskärmande framställer ogerningar och mord, kommer
Andersen tillgodo och så till sägandes reser hans figurer i vädret.
Mindre klassisk är tonen derimot i de bland äfventyren inflickade
lyriska utgjutelsema, i hvilka skalden uti en liflig och patetisk
prosa kastar en hastig och omfattande blick utöfver en stor
tidrymd af historien (»Ärans törnstig», »Svanboet«). Här förefinnes
en viss lyftning, en viss jagande hänförelse i skaldens stämning«
hvilken synes stå i något missförhållande till det icke
särdeles betydelsefulla tankeinnehållet. Ty tanken och dess uttryck
förhålla sig till hvarandra såsom älskare och älskarinna: tanken
bör helst vara litet större, litet högre än uttrycket, likasom mannen
högre än qvinnan, då det derimot alltid är något oskönt uti, om
motsatsen eger rum. Med afräknande af de nu anförda få
undantagen, är äfventyrens framställningssätt i sitt slag fulländadt.
Det bestämmande för denna språkform utgjordes ursprungligen
af det barnsliga. För att förstås af så ungdomliga läsare som
dem, till hvilka Andersen hänvänder sig, måste han begagna de
allraenklaste ord, gå tillbaka till de allraenklaste föreställningar,
undvika allt abstrakt, utbyta det indirekta uttryckssättet mot det
direkta, men i det att han sålunda söker det enkla, finner han
det poetiskt sköna och i det att han träffar det barnsliga, visar
det sig att just detta barnsliga är det poetiska; ty det allmänt
begripliga, naiva uttrycket är mera poetiskt än det som påminner
om industrien, om historien, om litteraturen, det konkreta faktum
är på en gång mera lefvande och mera genomskinligt än det, som
framställes såsom bevis för en sats och talet, sådant det
omedelbart utgår från läpparna, är mera karakteristiskt än den matta
omskrifningen med »a\t».
Att uppehålla sig vid detta språk, att fördjupa sig i dess
ordförråd, dess syntax, dess sätt att betona, vittnar icke om någon
småaktighetsanda och härflyter ej af någon förkärlek till glosan
såsom blott sådan. Språket är visserligen blott diktarverkets
utan-sida, men vid det man lägger sitt finger mot huden, känner man
den slående pulsen, som angifver hjertslagen i det inre. Snillet
är såsom ett ur, den synliga visaren styres af den osynliga fjedren;
snillet är ock såsom ett sammanrulladt nysta, oupplösligt och
in-veckladt, som det visar sig, utgör det likväl i sitt inre
sammanhang ett oupplösligt helt. Har man endast fått fatt uti trådens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
