Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette häftet - H. C. Andersen som äfventyrets skald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men själen i denna poesi är dock hvarken drömmen eller
leken; det är ett eget barnsligt, men tillika mera än barnsligt
sträfvande att låta det ena gälla för mer än det andra, således
att ombyta allt, eller ock att låta det ena lefva i det andra,
således att lefvandegöra allt, men ock till att generalisera, derigenom
att det ena hastigt och flygtigt påminner om det andra, i det att
det återfinner sig sjelffc deruti, d. v. s. att låta bilden blifva
sinnebild, att göra drömmen till myt och att medelst en konstnärlig
omgestaltning förvandla det enskilda äfventyrs-draget till en
brännpunkt för hela lifvet. En sådan fantasi tränger icke djupt in uti
tingens kärna, den sysslar med småsaker, den uppfattar de grofva
felen, men icke de stora, den träffar, men icke djupt, den slår,
men icke blodigt, den flyger som en bevingad insekt från ställe
till ställe, uppehållande sig på de mest olikartade punkter, och
den spinner såsom en klok insekt sin fina väf från många
utgångspunkter tillsamman till ett helt. Ingenting är för densamma för
högt och ingenting för obetydligt Hvad den frambringar är icke
en själsmålning, icke en omedelbar framställning af menniskan
såsom sådan, utan ett verk, som med all dess konstnärliga
full-komning redan fanns antydt i »Fotresans» osköna och förvirrade
arabesker. Under det att nämligen äfventyret såsom diktart
be-traktadt, genom sitt innehåll påminner om gamla myter (Flädermor,
Snödrottningen) eller om de folkäfventyr, på hvilkas grund det
stundom är uppfördt, om ordspråk och forntidsfabler, ja om nya
testamentets liknelser (bohvetet får samma straff som fikonträdet),
medan det sålunda alltid hålles tillsamman af en idé, kan det
åter, i afseende på formen, jemföras med de fantastiska
dekorations-målningar (t. ex. Hilkers), i hvilka egendomligt formade växter,
lefvande blommor, dufvor, påfåglar och menniskobeläten slingra
sig tillsamman och öfvergå i hvarandra. En form, som för hvar
och en annan skulle vara en omväg till målet, ett hinder och en
förklädnad, blifver för vår författare den mask, under hvilken han
först känner sig riktigt fri, riktigt uppsluppen och hemmastadd;
hans barnsliga genius (skaplynne) leker med masken för ansigtet
liksom de bekanta antika barnfigurerna, väcker löje, roar och
skrämmer bakom den. Sålunda blifver äfventyrets i all dess
rättframhet likväl beslöjade uttryckssätt, hans stämmas naturliga, ia
klassiska tonfall, hvilket mycket sällan slår öfver eller förändrar
sin klang. Det enda, som här och hvar inträffar är, att man i
stället för äfventyrets rena mjölk får en klunk mjölkvatten, att
tonen blifver något litet för känslosam och blödig (»Den stackars
Johannes», »Den stackars fågeln», »Den stackars Tummelisa»), något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
