Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette häftet - H. C. Andersen som äfventyrets skald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
giltig anledning, en annan af ett hugskott En hel klass stannar
vid en liten klocka på ett litet idylliskt hus och utan att betänka
att en sådan liten klocka icke kunde vara orsaken till det vidt
genljudande klockspelet, men att det måste fordras »helt andra
toner, för att så kunna röra ett menniskohjerta®, slå de sig med
sitt lilla hopp, sin lilla längtan till ro vid detta HUa fynd, Ulla
lycka, denna lilla idylliska glädje. Jag förmodar att läsaren träffat
några af dessa konfirmander såsom fullvuxna. Slutligen återstå
endast två, en konungason och cm liten fattig gosse i träskor »och
ined en tröja så kort att man väl kunde se hur långa handleder
lian hade». På vägen åtskiljas de, ty den ene ville söka klockan
åt höger, den andre derimot åt venster. Konungasonen sökte klockan
})å den väg, som låg åt »hjertats sida», den fattige gossen sökte
tenne åt motsatt håll. Vi följa konungasonen, och man läse med
beundran hvilken mystisk prakt skalden förmår gifva trakten
ensamt genom att förändra blommornas naturliga färg. »Men han
gick oförtrutet djupare och djupare in i skogen, der det växte de
förunderligaste blommor; der stodo hvita stjernliljor med blodröda
stofttrådar, himmelsblå tulpaner, som gnistrade i vinden och
äppelträd, på hvilka äpplena sågo ut alldeles som stora skinande
såp-bubblor; tänk bara hur de träden måste stråla i solskenet!» Solen
går ned, konungasonen fruktar allaredan att öfverrumplas af natten;
han stiger upp på klipporna för att se solen ännu en gång förrän den
helt och hållet sjunker ned bakom jorden. Man höre skaldens hymn:
»Och han grep uti rankor och rötter, klättrade upp på de
våta stenarna, der vattenormarne ringlade sig och der hopptossan
likasom grinade åt honom; — men upp kom han dock, förrän
solen var helt och hållet nedgången, sedd från denna höjd; o,
hvilken prakt! Hafvet, det stora herrliga hafvet, som vältrade sina
långa böljor mot kusten, utsträckte sig framför honom och solen
stod som ett stort skinande altare derute, hvarest liaf och himmel
möttes; allt smälte tillhopa i glödande färger, skogen sjöng och
hafvet sjöng och hans hjerta sjöng med; hela naturen var ett stort
herrligt tempel, hvari träd och sväfvande skyar voro pelame,
blommor och gräs den väfda sammetsbeklädnaden och himlen sjelf
den s tora kupolen: deruppe slocknade de röda färgerna i det att
solen försvann; men millioner stjernor tändes, millioner
diamantlampor glänste då, och konungasonen utsträckte sina armar mot
liimlen, mot hafvet och skogen — och i detsamma kom från den
högra sidogången den fattige konfirmanden med de korta ärmarna
och med träskorna; han hade kommit dit likaså tidigt, kommit
(it på sin väg och de sprungo hvarandra till mötes och höllo
hvarandra i händerna i naturens och poesiens stora tempel och
öfver dem ljöd den osynliga, heliga klockan, saliga andar sväfvade
i dans omkring dem till ett heligt halleluja!»
Snillet är som den rike konungasonen, dess uppmärksamme
åhörare som den fattige gossen, men konsten och vetenskapen,
oaktadt de under vägen skiljas åt, mötas i hänförelsen och
andakten inför naturens gudomliga allt. G. Brandes.
(i Kritiker og Portraiter).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
