Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette häftet - H. C. Andersen som äfventyrets skald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skapelser äro icke Heibergs Pomona, Astræa, eller Fata Morgana!
Andersen gifVer en kropp till och med åt sjelfva skuggan. Hvad
säger skuggan? Hvad säger den till sin herre? »Jag nar alltifrån
barndomen trädt i edra fotspår». Det är sannt. »Vi hafva ju vuxit
upp tillsamman ända från barndomen». Detta är ej mindre sannt.
Detta äfventyr om skuggan är en liten verld for sig. Jag drager
icke i betänkande att kalla det ett af de största mästerverken
inom hela vår litteratur. Det är alla skuggors, alla
»andrahands-menniskors», alla oprimitiva andars drapa, alla deras som tro att
de genom den blotta emancipationen fo&n deras original nå
personlighet, sjelfständighet och verklig sann mensklighet.
Vi slå upp boken på nytt: »Hopp-herrskapet»; en kort och
fyndig lektion i hvad lifvet är. Hufvudpersonerna äro loppan,
gräshoppan och springgåsen. Konungadottren är priset för det
bästa hoppet. »Märken det alla», säger äfventyrets sånggudinna,
»hoppen med förstånd! det tjenar ej till något att hoppa så högt
att ingen kan se eder. Då påstår krypfäet, att det är så godt som
om ni icke hade hoppat alls. Sen blott på alla de största andar,
tänkare, skalder och vetenskapsmän! För mängden är det som
om de alldeles icke hade hoppat, ingen lön fingo de, kropp skall
det till! Det tjenar heller ingenting till att hoppa högt och väl,
om man hoppar de magthafvande i ansigtet, rå den vägen gör
man minsann ingen carriére. Nej, speglen eder i springgåsens
exempel! Hon är nästan apoplektisk, forst synes det som om hou
alldeles icke kan hoppa och mycket sprattlande kan hon visserligen
heller icke åstadkomma, men dock gör hon — med dumhetens
instinkt, med lättjans behändighet — ett litet snedt språng rakt
upp i skötet på prinsessau. Gören henne efter, hon har ben i
pannan!» Hvilken perla till äfventyr! och hvilken talang att
begagna djuren psykologiskt!
Det finnes ett äfventyr, som jag gömt till sist, jag uppsöker
det, ty det är såsom kronan på verket. Det är äfventyret om
»klockan», hvari naivitetens och naturens skald nått höjdpunkten
af sin poesi. Vi hafva sett hans förmåga att naturligt skildra det
öfvermenskliga och det undermenskliga. I detta äfventyr står han
ansigte mot ansigte med sjelfva naturen. Det handlar om den
osynliga klockan, som de unga nattvardsbarnen gingo ut för att
söka, dessa unga, hos hvilka längtan efter det osynligt lockande
och tilldragande ännu var frisk. Kejsaren hade lofvat att den
som riktigt kunde upptäcka hvarifrån ljudet kom, skulle fä titel
af »Verldens klockare» och det till och med om det icke vore
någon klocka. Många gingo ut i skogen för det goda brödstyckets
skull, men den ende som kom hem med ett slags förklaring hade,
likaså litet som de andra, varit långt nog inne i skogen, men han
sade att klockljudet kom från en mycket stor uggla i ett ihåligt
träd, ett slags visdomsuggla, som ideligen slog sin näbb mot trädet,
och så blef han anställd som verldens klockare och skref hvart
år en afhandling om ugglan, men lika mycket visste man. Nu gå
då, som sagdt, nattvardsbarnen ditut och de hålla hvarandra i
händerna »ty de hafva ju icke fått embeten ännu». Dock flere
och flere blifva trötta, den ene efter den andre faller ifrån, en af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
