Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet, Juli - Reformatorer och deras motståndare. Ett blad ur den fria forskningens historia. Af A. F. Åkerberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
när han säger: »hvad är jorden med hennes atmosfer i förhållande
till den omätliga rymden? En punkt, ett solgrand, om möjligt
mindre än intet.» Hon hade blifvit blott en medlem af den stora
familjen — solsystemet.
Bland dem, hvilkas själ var helt och hållet upptagen af denna
idé, intager Kepler ett af de främsta rummen. Att han behandlade
sitt ämne med en viss mysticism, är icke alls att tindra på, när
vi taga i betraktande den tidens andliga tillstånd Öfverhufvud.
Den ena gissningen, den ena hypotesen efter den andra
underkastade han en oändligt mödosam pröfning, och utan tvifvel uttalar
han blott den sorgliga verkligheten, när han säger: »jag tänkte
och tänkte, tilldess jag nästan blef galen». Men under ständigt
förnyade missräkningar fasthöll han med orubblig ihärdighet den
tron, att det måste finnas ett nödvändigt samband mellan de
särskilda delame af solsystemet och att detta samband säjterligen
måste komma i dagen genom upptäckten af de lagar, som
bestämma planeternas afstånd, omloppstid och hastighet. I dessa
spekulationer hade han fördjupat sig redan innan Galilei utgaf
sina skrifter. I sitt arbete Mysterium cosmographicum’säger han:
»år 1595 rufvade jag med hela min själs kraft Öfver det
koper-nikanska systemet.»
Ar 1609 utgaf han sin skrift Om Mars* rörelse. Den var
resultatet af ett försök, att förlika denna planets rörelser med
hypotesen om epicykler. Det slutade med öfvergifvandet af denna
hypotes och upptäckten af de tvenne stora lagar, som nu äro
kända under namn af Keplers första och andra lag, nämligen att
planeternas hanor äro elliptiska, och att de ytor, som beskrifvas
af en linie dragen från planeten till solen, äro proportionella mot
tiderna.
År 1617 belönades han åter med den upptäckt, som går och
gäller under namn af Keplers tredje lag. Den uttrycker
förhållandet mellan planeternas medelafstånd från solen och deras
omloppstider och lyder sålunda: »qvadraterna på omloppstiderna
förhålla sig till hvarandra såsom kuberna på afstånden». 1 sitt arbete
öfersigt af kopemikanska astronomien, utgifvet år 1622, visade
han att denna lag lika väl håller streck i fråga om Jupiters månar
som för 8jelfva planeten.
Sålunda se vi, att den heliocentriska teorien, sådan den af
Copernicus blifvit framställd, småningom beriktigades. Antagandet
af cirkelrörelsen, som medfört en oändlig oreda, men hittills
rekommenderat sig genom en skenbar enkelhet, visade sig nu vara
oriktigt. Den ersattes af den verkliga rörelsen, den elliptiska.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
