Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet, Juli - Anmälningar - Spår af Napoleons-kult inom svenska statskyrkan (Luther och Napoleon. Tvenne högmessopedikningar hållne år 1809 af C. V. S.). Af A. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kosta, att efterforska anledningarna, hvari de religionsfiendtliga
orimligheterna och utsväfningarna hade sin rot: deraf vore visst
behjertansvärda upplysningar, äfven för den praktiske teologen, att
hemta. Äfvenså borde man af den, som för en högmessopredikan
kan draga parti af den kyrkohistoriska lärdomens skatter, för att
erbjuda församlingen en bild af ett betydelsefullt tidsskifte,
måhända kunna vänta, att han förfore något mindre lättfärdigt i sin
umgängelse med den historiska sanningen. Hvad hr C. V. S.
anför såsom betecknande för hela revolutionstiden utan inskränkning,
gäller blott om en kort tiderymd, den värsta terrorismen, och om
en fraktion af revolutionens män; innan ännu konventet lemnade
skådeplatsen, var detta oväsen i stark återgång. Den nyss antyddå,
af Robespierre genomdrifna och rundt om i landet med glädje och
hänförelse helsade förklaringen, att franska folket erkänner ett
högsta väsende och själens odödlighet, var alldeles icke, såsom ofta
blifvit 8agdt, ett fräckt tilltag af en politisk församling att
konstituera sig till ett ekumeniskt concilium och dekretera deismen
såsom en ny dogm. Den innebar i stället en reaktion mot Hébert
och konsorter, ett tillbakavisande af försöken att förleda konventet
till antagande af ett slags officiel ateism; den proklamerade ej en
trossats, utan ett faktum. I konventets politiska testamente, den
nya författningen af år III, bekräftades kultusfriheten, och den blef
genom lagen af 4 vendémiaire år IV närmare bestämd på ett sätt,
att man i våra dagar hänvisat till denna lag såsom förebild, när
Frankrike en gång vill åter erkänna en på statens och kyrkans
skiljsmessa grundad, fullkomlig religionsfrihet. Bonaparte behöfde
ej efter den 18 brumaire »öppna de misshandlade templen», ty de
voro öppnade förut. Hr E. de Pressgnsé, som väl ej kan beskyllas
för Öfverdrifvet vänliga tänkesätt mot revolutionen, anför i L’église
et la révolution frangaise, att från 1795 till 1799 den katolska
kulten återstäldes i tretiotvåtusen församlingar.
Det är ingenting annat än en osanning, påståendet att
"Napoleon återstälde den kristna religionen.» Jo, det är verkligen något
annat derjemte, nämligen en stor dumhet: till ett sådant värf hade
han aldrig »nog makt i sina händer.» Äfven kulten återstäldes,
som sagdt är, utan hans försky Han. Derimot är det sant att han
till allmän harm och förvåning, äfven bland dem som eljest redan
lärt sig att ödmjukt lyda och icke räsonnera, slöt ett konkordat
med påfven, hvarigenom han enligt sitt eget uttryck »reorganiserade
religionen», gjorde den ej blott till en statsangelägenhet, utan ock
till ett af sin despotisms många maktmedel, till ett gendarmerie
sacrée, såsom den beundransfulle Bignons oskuldsfulla bekännelse
lyder, eller till ett organ för den högre statspolisen, i hvars
hand-hafvande Napoleons regeringskonst väsentligen röjde sig. Det är
för detta, som hr C. V. S. tycker att Napoleon »gerna kan betraktas
som ett helgon.» Låt oss höra, livad »helgonet» sjelft sagt i dessa
ämnen. Vi kunna lemna derhän m:me de Staél’s berättelse, att
Napoleon i ett samtal med Cabanis kallat konkordatet la vaccine
de la religion, tilläggande att om femtio år ingen religion mer skulle
finnas i Frankrike; men oomtvistligt är hans yttrande, i talet till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
