Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet, Juli - Anmälningar - Spår af Napoleons-kult inom svenska statskyrkan (Luther och Napoleon. Tvenne högmessopedikningar hållne år 1809 af C. V. S.). Af A. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
direktoriet efter återkomsten fr&n första italienska fälttåget, att
franska folket, för att få en på förnuftet grundad författning, haft
aderton seklers fördomar att bekämpa, men att de makter nu vore
öfvervunna, som efter hvarandra styrt Europa — religionen,
feoda-lismen, kungadömet. I sina ryktbara proklamationer till
infödin-garne under egyptiska fälttåget säger han sig vara en »sann
museiman», berömmer sig af att ha »krossat påfven och Malteserriddarne»
samt »störtat korset»; att Pius VII tvekade att ratificera
konkordatet, när man lade dessa i Moniteuren tryckta utlåtelser under
hans ögon, är väl ursäktligt. Napoleon har sjelf sagt, att det skulle
varit honom lättare att införa protestantismen, än att återställa den
katolska statskyrkan, och han förklarar hvarför han motsatte sig
påtryckningen i denna riktning. Med katolicismen, säger han,
skulle jag säkrare uppnå alla mina stora resultater: hvad utlandet
anginge, så skulle katolicismen »bevara påfven åt honom», och med
sitt inflytande i Italien misströstade han ej att på ett eller annat
sätt göra sig till påfvens ledare, och från det ögonblicket —
hvilken moralisk häfstång att applicera på den öfriga verlden! Hvad
statskyrkan skulle tjena honom till inom landet, uttalas träffande
af en bland hans tjenare, grefve Miot de Melito, i de orden att
Napoleon i ett statspresterskap ville ha des professeurs d’obéissance
passive ä son profit.
»Prestbyket», såsom han i förtroliga ögonblick benämnde de
officielt »vördnadsvärde», fick också ganska’ riktigt göra tjenst i
detta syfte. Ar 1806 utfärdade »helgonet» en katekes, att
användas i alla franska kyrkor; några utdrag ur denna vackra
religions-lära må anföras såsom rätt upplysande i fråga om den kristna
religion, hr C. V. S. fått för sig att Napoleon återstält i Frankrike.
I förklaringen till fjerde budet heter det:
Fråga: Hvilka äro kristnes pligter mot de furstar, som styra
dem, och hvilka äro särskildt våra pligter mot kejsar Napoleon?
Svar: De kristne äro mot sina furstar, och vi särskildt mot
Napoleon, vår kejsare, förpligtade till kärlek, vördnad, lydnad,
trohet, krigstjenst och de skatter, som påbjudits till hans rikes och
trons bevarande och försvar; vi äro honom ytterligare skyldige
brinnande böner för hans väl och för statens andliga och
verlds-liga lycka.
I svaret på en ny fråga säges: att hedra och tjena vår kejsare,
är således att hedra och tjena Gud sjelf. Ännu en fråga:
Hvad bör man tänka om dem, som skulle försumma sin pligt
mot vår kejsare?
Svar: Enligt den helige apostelen Paulus skulle de sätta sig
upp mot den af Gud inrättade ordning och göra sig värda evig
fördömelse.
Efter detta bör man ej förundra sig öfver det samtal mellan
Napoleon och Decrés, som hertigens af Ragusa (Marmont’s)
memoirer bevarat, i hvilket Napoleon bittert beklagar att folken numera
vore så upplysta, att han ej, efter Alexanders exempel, kunde
förklara sig för »den evige fadrens son», utan att riskera att bli
utskrattad af hvarenda mångelska.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
