Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet, Augusti - Politisk litteratur för dagen. Af Carl von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
modersmjölken» — denne »ödets man» saknar ingalunda
entusiastiska lofprisare bland det stora fäderneslandets publicister och
rättslärde. Och huru skulle det väl kunna förhålla sig annorlunda?
Högljuddare än någonsin instämma ju det unga Tysklands söner
i E. M. Arndts vidtbekanta sång:
Wa9 ist des Deutschen Vaterland?
Ist s Preussenlaud? Ist’s Schwabenland?
Ist’s wo am Rhein die Traube gluht?
Ist’s wo am Belt die Möwe zieht?
0 nein, nein, nein!
Sein Yaterland muss .grösser sein!
Ej underligt då, om hvarje rättrogen anhängare af denna lära —
och sådana finnas i millioner — egnar sin hyllning åt den
statsman, »hvilkens program» — heter det — »kan sammanfattas uti
hohenzollrarnes stolta valspråk: »Vom Fels zum Meere!» En
väldig falang af näfrättspolitici har frammyllrat inom tyska
litteraturen. Gent imot de af Preussen samvetslöst brutna traktaterna
bevisa desse herrar med hegeliansk slutkonst att »det verkliga är
det förnuftiga» och tända rökoffer åt Messias-Bismarck, menande
sig i honom se inkarnationen af Tysklands goda genius.
Den som vill göra bekantskap med fullblodsbismarckianemas
tankegång och sätt att resonnera hänvisa vi till prof. Wilhelm
Mullers Politische Geschichte der Gegenwart. Författarens
grundstämning är en hetsig fortjusningsfeber med afseende på allt hvad
hans ideal, »der gottgesandte Minister», gjort, gör eller kan komma
att göra. Erinrar man honom om det brutna löftet, att icke
öf-verskrida Mainlinien, så genmäler Muller med en axelryckning, att
Mainz ej varit ämnad till hållpunkt i annan mening, än som »den
station, der man borde rasta för att intaga kol och vatten, innan
färden ginge vidare mot södern.» Och är man nog barnslig att
taga illa vid sig för en sådan småsak som Preussens fortsatta
kränkande af Pragerfredens femte paragraf, så kan man i
författarens svar förnimma liksom ett echo af det hånskratt, hvarmed
Nordslesvigs deputerade affardades på nordtyska riksdagen, då de
fordrade öfverenskommelsens uppfyllande. Mot Danmark utfar han
i de gröfsta ordalag. »Ingen eftergift åt den danska brutaliteten»,
ropar han; »räcker man blott ena fingern åt danskarne, så gripa
de genast efter hela handen.» Dessutom är, enligt förf., påståendet
att Nordslesvigs befolkning är dansk helt enkelt en af danskame
uppfunnen tendenslögn; Nordslesvigarne äro till nationaliteten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
