Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet, Augusti - Frågan om den eviga freden. Af W. Bolin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
historia och menniskolif öfver hufvud numera bedömas och
uppskattas. Imellertid torde filosofien vara berättigad att i sin
egenskap af den eviga fredens ifriga förespråkare blifva ihågkommen,
då frågan galler en med dessa hennes syften öfverensstämmande
tendens i tidsandan. Sjelfva begreppet om harmonisk endrägt och
fullkomlig förbrödring mellan menniskorna har ursprungligen blifvit
gestaltadt och närdt af poesien och religionen. Den förra har
dock aldrig velat riktigt tro på möjligheten af evig fred, och har,
van att stämma sin lyra till hjeltebragders pris, redan tidigt
förklarat den fredsamma endrägtens gyllene ålder tillhöra
mennisko-slägtets barndom. Religionen åter, ehuru kallad att sluta vårt
slägte till den enhet, deruti hvarje menniskobarn är vår nästa, har
ingalunda gjort sig någon brådska med att förverkliga idealet af
den »frid på jorden», som skulle vara förvärfvad genom en enda
menniskas död för alla. Filosofien derimot, som endast en kort
tid varit dårad af den trångsynthet, för hvilken mensklig dygd är
enahanda med krigisk tapperhet, och som ej heller gjort
förherr-ligandet af vapenyrket till sin uppgift och ännu mindre någonsin
kunnat förfoga öfver vapen och våld, för att skaffa sig välde öfver
menniskosinnena, — filosofien kan hysa anspråk på erkännande
för den värme och omtanke, hvarmed hon, genom sina ädlaste
målsmän, fört den eviga fredens talan.
Många äro de tänkare ej, hvilka enkom vinnlagt sig om denna
angelägenhet. Likväl har hvarje tidsålder sina målsmän för
densamma» I den antika verlden var det Seneca, under medeltiden Dante,
hvilka drömt om möjligheten af evig fred, den förre ur synpunkten
af det stoiska sedlighetsidealet, den senare med hänsyn till en i
feodalistisk stil organiserad universalmonarki, der verldsherrskaren
tänktes såsom högste domare i alla större tvistefrågor.
Renais-sancens och reformationstidehvarfvets »utopia»-litteratur kan, äfven
den, med skäl anses ifra för evig fred; dock var det först under en
senare tid, frågan icke mer behandlades med fantasiens lek, utan
begrundades med tankens sansade pröfning.
Till ämne för allvarligt tankeutbyte gjordes den eviga freden
egentligen först år 1713, omedelbart efter fredslutet i Utrecht,
genom Charles-Irénée Castel abbé de Saint-Pierre *). Det stora,
tre digra volymer omfattande arbetet var föga egnadt att tillvinna
sig uppmärksamhet: dock fann sig förf. först 15 år senare föran-
’) Han föddes den 18 Febr. 1658 vid Barfleur i Normandie, dog d. 29 April
1743 i Paris, och var således en landsman, ehuru troligen icke n&gon slagting till
den mera ryktbare och mer an en hel mennisko&lder senare lefvande Bernardin de
Saint-Pierre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
