Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet, Augusti - Våra folkmöten. Af A. Hedin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lande forsökens skede, det nya har ej hunnit fästa sig i fullt
bestämda yrkanden, det gamla håller sig uppe mera genom det
förras svaghet och allt beståendes vis inertiæ, än genom sund
lifs-kraft och verklig styrka. Det är en mellanperiod, då det
traditionella hotas, då »vanans nötta lexa» ej längre håller streck, men
då å andra sidan det nya, som vill tränga sig fram, företer en
viss orolig blandning utan distinkta konturer, der personernas
hållningslöshet inför uppgifter, med hvilka de ej äro fullt
förtrogna, samt tvekan inför konseqvenser, som öfverraska ett oöfvadt
politiskt tänkande, medför skenet af en sjelfva sakens, principens
osäkerhet, äfven när denna blott begagnar sig af de förre till ett
reculer pour mieux sauter. Ett sådant ögonblick är just rätta
tidpunkten för de politiske grinarnes mycket negativa och ej mycket
mera hedrande verksamhet. Det är framför allt folkmötena de
kastat sig öfver. Uthvilade under vinterdvalan efter förlidet års
kampanj, ha de nu piggat upp sig igen. Låtom oss för en gång
taga företeelseif i skärskådan. Man skönjer lätt, att grinaraes
kategori har flere underafdelningar, och det är ej konstigt att
urskilja och specificera hvarderas bestämmande motiver.
Dels är det, som bekant, en ganska vanlig sak att en hemligt
förebrående känsla af det ovärdiga i egen intresselöshet för
samhällets vigtigaste angelägenheter bryter ut och söker sjelfhämnd i
hån mot dem, som ej intaga samma öfverlägsna ståndpunkt af
egoistisk likgiltighet. Dels är det ej mindre allmänt, att den
tankekraft, hvilkens synvidd begränsas af examenspensum och
kanslistrutinen, ej kan afvärja en fåkunnig harm öfver alla nya
spörjs-mål, för hvilkas bedömande de en gång ur läroboken inhemtade
formlernas och receptemas minneskunskap ej förslår. Hvem
känner ej, vidare, dem som aldrig få tid att blicka rätt fram, emedan
de äro så oaflåtligt upptagna af att skåda bakom sig och åt
sidorna, för att erfara om de äro i »godt» och talrikt sällskap —
det är fegheten, som ej vågar hysa, åtminstone ej kännas vid en
åsigt, utan att vara förvissad om, att den har majoriteten för sig.
Det är ondt, i våra dagar, om det slags män, hvilka »för att handla
ej behöfva hoppas, som äfven utan att tro på framgången alltid
äro redo att gå dit sanningen och rättvisan kalla dem» ]).
Der-imot är det så mycket mera godt om teckenförbidande neutrer
som, under betydelsefulla axelryckningar och med djupsinniga
rynkor i pannan, utan diskussion afvisa hvarje reformyrkande såsom
’) Edgar Qninet’s ord i den vackre lefnadsteckningen öfver en af den holländska
fristatens grundläggare, Philippe de Marniz de Sainte-Aldegonde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
