Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet, Augusti - Våra folkmöten. Af A. Hedin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
barnslighet eller rabulism. Detta slags verldsvise kännas
framfor-allt igen på den stereotypa frasen: »vi äro ej mogna.» Går
dem något in på lifvet, för att utverka en analys af orakelspråket,
så pläga de befinnas ur stånd att deröfver meddela någon
förklaring. De ha fått det, färdiggjordt, till låns af andra och de
åt-nöjas med det intetsägande svaret, lika medvetslöst som Jeronimus
i den Holbergska komedien: »Nok, nok, Skolemester, den Lignelse
om den Fugl Phoenix slog mig særdeles.»
Ett annat slag af grinare äro desse optimister, som anse sig
ega patent på den enda riktiga verldsåskådningen, när de i tron
på en allgod »försyn» och en förnuftig »verldsstyrelse», som leder
allt till det bästa, och som ej tillåter den menskliga utvecklingen
att förirra sig från rätta stråten, om det ock stundom kan så
synas för svage dödliges skumma blick, söka ett hyende för
be-qvämligen korslagda armar. Hvilken lek med ord eller fasthellre
med det, som är förmer, med grundvilkoret för mensldigt
framåtskridande, värde och lycka, hvilka ej vore ett verkligt godt, om de
tillfolie menniskan endast och allenast i följd af en lika allsmägtig
som kärleksfull veridsstyrelses oryggliga beslut, utan blott då äro
det, när de utgöra den fria, medvetna ansträngningens segerpris!
Fatalismen är fatalism, äfven när den kläder sig i denna
guds-nådliga skrud samt sotto voce predikar, att allt »det är bäst,
som sker», eller högt larmar mot dem, som »bråka.»
Ändtligen rangerar sig bakom desse kombattanter i den stora
arméen en tross, som förmenar sig rädda anspråken på bildning
genom att applådera den grinande »qvickheten.» Ja, är verkligen
grinet qvickt, då veta vi sannerligen ej något oljud, som icke
skulle likaväl förtjena att prisas såsom en vacker röst och
efter-sträfvansvärd acqvisition för den lyriska scenen.
Det torde anmärkas, att de förvrängningar och det gyckel,
hvarmed man på vissa håll helsat folkmötena och sökt stäfja den
rörelse, de representera, just icke förtjena något afseende. Om vi
imellertid fast någon uppmärksamhet vid det fula fenomenet, så
är anledningen den, att detta illvilliga hojtande varit nog högljudt
att i det närmaste förhindra den ärliga och allvarliga kritik, som
vore högst önskvärd, af folkmötena och de tendenser hvilka vid
dem gifvit sig luft En sådan granskning, hur sträng som helst,
men förestafvad af rättsinne och någon grad af välvilja, åtminstone
för sjelfva syftet i dessa försök till folkets politiska sjelfbildning,
skulle i väsentlig mon kunna medverka att reda och luttra, från
irrvägar återföra samt gifva moderation och stadgad hållning åt
en folklig rörelse, som nu en gång är ett faktum och som säker-
iv. 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
