Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet, Augusti - Anmälningar - Ny svensk dramatik (Hedberg, Stolta Elisif. Essén, Sigurd Olofsson). Af N. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
der; vidare af de mägtigaste männens ställning sins imellan och
till konungen, dennes öfvermod och den sk\mf han tillfogar Erik
Kettilsson genom att fria till hans dotter, nunnan Elisif, för sin
vän, äfventyraren Långe Bernhard. Detta frieri och det stolta
afslag som blir dess svar är tillika handlingens utgångspunkt.
Kio-sterrofvet och den begynnande striden mot tyskarne tecknas i
andra handlingen, der författaren äfven får tillfälle att närmare
skildra Bernhard, den sinnligt råe kämpen, och Elisif, nunnan hos
hvilken stoltheten och minnet af hennes barndomsvän bilda en
orubblig förmur mot alla tyskens frestelser. Nu är måttet rågadt;
och tredje handlingen visar oss, huru de om magten tvistande höge
herrarne förlikas vid underrättelsen om den kränkning, Albert
tillfogat landets adel och den heliga kyrkan, och huru de besluta att
hylla drottning Margareta, såsom den enda som kan bringa lugn
och ordning åt det misshandlade landet. I fjerde handlingen
bevittna vi Elisifs ståndaktighet mot alla lockelser, allt hot, och
hoppet om räddning för den på Axevall fängna och för Sverige
framskymtar på samma gång. Femte handlingen ändtligen visar
oss segren, Albrekts tillfångatagande, Bernhards död, men ocks&
Elisifs förlust af sin kärleks föremål och hennes beslut att i
klostret fortlefva sina återstående dagar, hvilka enligt historiens
vittnesbörd ej blefvo många.
Skådespelet grundar sig, som bekant, på det biskop Nils i
Linköping tillskrifna qvädet om Riseberga klosterrof, hvilket
författaren temligen noga följt i början. Derimot är styckets slut s&
till vida fritt behandladt, att enligt berättelsen Långe Bernhard
förde Elisif till Stockholm, sedan han fått bud om Albrekts
tillfångatagande, samt vidare flydde med henne till Gotland, på hvars
kust fartyget förgicks, och Elisif ensam räddades. Hon fördes
derpå af biskop Nils åter till Riseberga, der hon efter endast tv&
dagar afled. Denna afvikelse har imellertid varit nödvändig för
den dramatiska handlingens afrundande och bör således ej gifva
anledning till någon väsentlig anmärkning. Värre är det med den
djerfva anakronism författaren tillåtit sig, då han bland de
handlande infört den långt förut aflidne Bo Jonsson Grip. Detta hade
varit mera ursäktligt, om denne i vigtigare mån ingripit i
handlingen ; men så är ingalunda fallet. Att tvista med Erik Kettilsson
om magten för att sedan följa med honom vid Falköping, hade lika
väl varit en uppgift för någon diktad person eller någon vid denna
tid verkligt lefvande samtida. Nu ger Bo Jonssons uppträdande
intrycket af sviken väntan. Man har enligt historien rätt att
fordra vida mer kraft och inflytande på händelserna af denne
Sveriges mägtigaste man. Den fingerade Einar Bårdsson, den
norske jarlasonen och Elisifs barndomsvän, är derimot af gagn
för handlingen och väl tänkt som motstycke till den häftige och
råe tysken. I afseende på den historiska kostymens iakttagande
kunde väl ett ocli annat vara att anmärka, såsom då i andra
handlingen nunnorna sägas företaga sin procession från refectorium
(matsalen!); men det är mest i småsaker författaren sålunda
tagit fel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
