Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet, Augusti - Anmälningar - Ny svensk dramatik (Hedberg, Stolta Elisif. Essén, Sigurd Olofsson). Af N. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om således författarens behandling af det historiska ämnet och
hans förmåga att dramatiskt forma det i allmänhet förefaller
tillfredsställande, kan derimot detsamma ej sägas om hans
karakters-teckning och hans sätt att gruppera de uppträdande. Den första
invändning man kan göra mot stycket rör hufvudpersonen, Stolts
Elisif. Hon är visserligen den hufvudsakligaste personen, derför
att handlingen hvälfver sig kring hennes öden; men derimot
framträder hon sjelf för litet ingripande i dramat och är för svagt
tecknad, för att med. fullt skäl göra anspråk på att vara dess förnämsta
figur. Alla de öfriga verka vida mer för utvecklingen af
håndbogen, men ingripa vid olika tider, oeh således kan ingen af dem
anses för styckets hjelte. Det är denna brist p& en personlig
kärnpunkt, som enligt mitt förmenande utgör styckets förnämsta svaghet
och mycket mattar intresset för detsamma. Om jag ej bedrar mig,
är detta fel genomgående för nästan alla hr Hedbergs skådespel
och synes derför vara något för honom betecknande. Elisifö far,
Erik Kettilsson, och riksdrotseten Bo Jonsson uppträda egentligen
mer samtalande än handlande; åtminstone är det fallet med den
senare, hvilken är tecknad som en lurpassande och inbilsk gubbe,
något som ej stämmer fullkomligt med den föreställning man gör
sig om honom. Tvisten om kungamagten mellan de båda männen
förefaller som en utväxt på handlingen, den hufvudsakligaste man
kan förebrå den eljest klara och koncentrerade planen. Kungen
och hans vänner synas så till vida misstecknade, att författaren ej
hos dem framhållit något älskvärdt eller betydelsefullt drag som
kunnat göra dem till dramatiskt intressanta figurer. Albrekt är
endast en vanlig tysk skräflare, Långe Bernhard en rå och
hänsynslös våldsman, hos hvilken kärleken endast ytligt kufvar de
vilda böjelserna. Hinke slutligen en obetydlig goddagspilt och
»glad tu re». Någon sammandrabbning af andligare art kan derför
ej komma i fråga mellan de fientliga partien. Tyskarne förfäkta
ingen idé, endast den uslaste egoism och njutningslystnad. Äfven
detta förefaller som ett misstag, hvarigenom åskådarnes deltagande
för handlingen väsentligen undergräfves.
I tekniskt afseende står stycket, efter livad som förut yttrats,
ganska högt, för så vida man fäster sig vid scenernas klara
anordning, handlingarnas indelning och afslutande, dialogens
värdighet och kraft m. m. Hr Hedberg besitter genom långvarig öfning
en stor förmåga att ordna sitt drama för teatern, att skickligt
förbereda och väl genomföra en del effektscener samt framför allt att
utmärkt afsluta sina akter. Likväl tro vi ej att han tillförene nått
den höjd i allt detta som han här visar sig intaga; och Stolts
Elisif torde, ur den synpunkten, vara det förnämsta han hittills
frambragt. Detta förhållande åter bevisar hur troget och
samvetsgrann! författaren arbetar på sina verks fulländning. Han skall
derför alltid framstå som ett godt efterdöme för de yngre
dramaturgerne och som ett prof på hvad flit och ihärdighet kunna
uträtta, när de understödja en lycklig begåfning.
Hr Esséns »sorgespel»’Sigurd Olofsson belöntes förlidet år med
svenska akademiens andra pris. Man vill således gerna här vänta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
