Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet, Augusti - Månadsöfversigt Af C. v. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hemmet bör hålla arbetaren qvar vid den svenska jorden? Hvad
begär man för verkningar af ett hem, som icke blott är fattigt —
ty det betyder ingenting — men som innevånarnes bristande
hyfsning och smak kanske icke låtit omgifvas af ett träd. en buske,
en blomma eller gräsplan — som invändigt företer endast en bild
af oordning och smuts, och der, i harmoni med oordningen och
smutsen, under ett oskickligt sam man vistande af könen, sjelfva
sedlighetsbegreppet synes hafva försvunnit — för att icke tala om
annan råhet? Vill man tillägga ett sådant hem någon synnerlig
attraktionskraft? Eller är det att betrakta annorlunda än kulan
der djuret söker skydd mot väderlekens oblidhet? — Eller vill
man att förfädrens namn och förfödrens grafvar skola vara en
sådan fasthållande kraft? — Men Per Anderssons fader hette
Anders Nilsson och dennes åter Nils Olsson: — inom två
generationer är redan hvarje spår af sjelfva namnet försvunnet; något
sådant begrepp som familj existerar icke; några förfäder kännas
knappt så långt tillbaka som till andra generationen, visst icke
längre. Och på kyrkogården, der det kanske finnes ett grafkor
tillhörigt ett herresäte i socknen eller någon grafsten öfver en
afliden ståndsperson, der växa tufvor och ogräs öfver den fläck
hvarest bonden eller arbetaren hvilar namnlös och hågkomstlös.»
(Jmfr. Afhandlingar och smärre uppsatser af P. A. Siljeström,
Stockholm 1869).
Onekligen är denna skildring dyster, men vi befara att den
ej är öfverdrifven. Dock — bättre tider hafva redan börjat gry,
och den dag torde ej vara aflägsen, då den svenske arbetaren,
frigjord ur den förslöande okunnighetens bojor, icke mera skall känna
sig som en främling i sitt eget land. »Misströstande sinnen», yttrar
angående detta ämne en af våra litteraturhistoriske författare,
»hafva alltid spått villervalla och olyckor, hvarje gång det förut
instängda ljuset fått frambryta och sprida sig i vidsträcktare
rymder; t ex. ur mysteriernas och prestkasternas celler till högre
samhällsklasser, eller ur dessas krets till medelklasserna. Men på
hvart enda sådant varde ljus! har följt icke villervallans kaos
utan en ny, mer och mer ordnad skapelse. Så skall det äfven gå
vid fullbordandet af det stora verk, på hvilket vår samtid arbetar,
nämligen de lägre samhällsklassernas upphöjande till ljus och
sjelfständighet i tro, i vetande, i samhällsställning.» (Jmfr. Bidrag
till Sveriges Litteratur-historia, af And. Fryxell, 9:de häft. sid.
117).
»Våra glada förhoppningar härutinnan», fortsätter prof. Fryxell,
»hafva blifvit af en yngre svensk skriftställare uttalade i ord, så
varma och sanna, att vi med denna morgonpsalm för en kommande
tid vilja afsluta våra litterär-historiska Bidrag. Efter att hafva
beskrifvit den oroliga, mörka och hotande skepnad, i hvilken
nutidens s. k. materiella riktning uppfattas af mången känslans,
diktens eller forntidens vän, tilltalar skalden denne sednare med
följande ord[1]:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
