Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet, September - Herr von Bismarck och borussianismen. 1. Af A. Hedin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
åt utsväfvande eröfringsplaner, hvilken riktning skickligt närdes
och begagnades af frihetsfientliga regeringar, för att afleda folkets
uppmärksamhet från det inre tillståndet i dess eget land och
in-söfva dess bemödanden att utveckla sina samhällsinrättningar i
enlighet med nationens uppnådda odlingsståndpunkt och tidens kraf.
Man trodde i vårt land, att det stora steg på vägen till politisk
enhet, som togs 1866, och den aktningsbjudande yttre ställning,
hvilken deraf blef en frukt, skulle återskänka det tyska folket den
jemvigt och hofsamhet i åsigter och önskningar, det så länge
saknat, och vända dess håg från orättfärdiga utvidgningsplaner till
det alltför mycket försummade arbetet för sin egen inre frihet.
Om så skedde, kunde man med fog hoppas, att den tyska enheten
skulle, likasom den italienska, blifva en ytterligare grundval och
borgen för den europeiska freden och folkens förbrödring. Löftet
i Pragfreden om det danska Slesvigs återställande till moderlandet
betraktades som ett vittnesbörd, att äfven de preussiske
statsmännen numera vore villiga att i förhållande till andra folk erkänna
den nationalitetsgrundsats, i kraft af hvilken Tyskland under deras
ledning utbildade sig till en politisk enhet.
Dessa förhoppningar ha imellertid mer och mer svikits. Den
preussiska politiken har allt tydligare gifvit tillkänna såsom sitt
mål, ej att låta Preussen uppgå i ett enigt och fritt Tyskland, en
stark defensiv- och fredsmakt i mellersta Europa, utan att
fortsätta den hohenzollernska familjpolitiken, att efterhand lägga
Tyskland under den preussiska spiran samt att på främmande
nationaliteters bekostnad arrondera den till ett europeiskt principat
uppåtsträfvande militärmonarkien. Det är, med ett ord,
borussia-nismens eröfrings- och annekteriqgstraditioner, som äfven efter
freden i Prag beherskat den preussiska politiken, oroat Europa
och omsider ledt till det nuvarande kriget; och i dess tjenst
qvar-står fortfarande germanismen med hela sin makt öfver det tyska
nationalmedvetandet. Vesterut hotar Preussens aggressiva politik
Holland, i öster synes den förbereda en fjerde delning af Polen,
i norr hålles ännu, trots löftet i Pragfreden för fyra år sedan,
norra Slesvig besatt, och åt söder utsträckas rofgiriga händer
mot de skenbart sjelfständiga staterna på andra sidan om Main,
hvarefter ordningen väl skall komma ej blott till Österrikes tyska
kronländer, utan ock, af flere tecken att sluta, till en eller annan
välbelägen, väsentligen slavisk provins, såsom Böhmen *). Vi skola
*) I den preussiska proklamationen till böhmarne af 8 Juli 1866 heter det:
»bkulle rår rättvisa sak segra, dS toide kanske äfven för Böhmens och Mährens folk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
