Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet, September - Herr von Bismarck och borussianismen. 1. Af A. Hedin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det yara må försvara sin sjelfständighet, förtröstande uppå, att
»den moraliska kraften, såsom mer än en sida af Hollands historia
visar, kan kullkasta beräkningar som grundats blott på den
numeriska styrkan», derom vittnar ej blott denna energiska protest af
den gamle, konservative statsmannen, utan ock det både raska
och fasta beslutet att sätta sig i bästa möjliga försvarstillstånd,
ehuru man väl visste att man ej kunde uppnå, såsom hr van
Prinsterer uttrycker sig, »det i våra dagar erforderliga
normalminimum af en million medborgare under vapen.» Gent imot denna
hållning har man också tills vidare i Preussen funnit för godt att
något sänka tonen. Visserligen låter man holländame veta att,
derest de i ett tyskt-franskt krig skulle träda på Frankrikes sida,
Preussen nog skulle påminna sig de mångfaldiga chikaner, Holland
tillfogat sina »välgörare», och »låta ett land, som ville spela
Hannovers rol, äfven dela Hannovers öde» — det är hr W. Muller
som talar — men man försäkrar på samma gång att Preussen, så
länge det ej »provoceras», ej ämnar öfverskrida de n. v. tyska
gränserna, och man talar ej nu om holländame såsom underdjur,
hvilka måste räddas ur sitt östasiatiska barbari. Hvilken
behandling Holland finge röna, om Preussen skulle gå segrande ur det
nuvarande kriget, kan imellertid svårligen vara tvifvelaktigt.
Lyckligtvis har man der öppen blick för de små folkens farliga
ställning under det nu herskande interaationela rättslösfietstillståndet.
När Preussen fattat ett godt behag till sin vestliga granne,
med hvilkens tillgångar det i ett slag skulle kunna höja sig till en
stor sjömakt, gör det sig till godo, liksom i sina öfriga
förstorings-foretag, hvad den germanistiska doktrinens målsmän fostrat. Desse
ha, som man vet, länge sysslat med och gått ofantligt långt uti
»ideela» eröfnngar och teoretiska annexioner. Den vanmakt och
smälek, hvartill splittringen dömde Tyskland, sökte de glömma
genom att fördjupa sig i åskådningen af sina egna färgrika taflor
af en framtida storhets guld och gröna skogar, genom att hängifva
sig åt de mest öfversvinneliga drömmar om ett kommande enigt,
mäktigt, ja verldsbeherskande Tyskland. Härunder gafs det
bok-stafligen ingenting i och för mensklighetens religiösa, sedliga och
intellektuela utveckling värderikt eller på något sätt betydande,
som de ej förklarade för — åtminstone och tills vidare — »den
tyske andens egendom», och som ej, så snart det kunde åtkommas,
skulle läggas under tysk statssuveränetet. Sådana teorier svarade
allt för noga mot tyskarnes »Gemiith», för att ej bli populära och
draga mängden med sig. Och när sedan Preussen lofvade att
förverkliga dem, så blef det detta »Tysklands svärd» som fick utsigt
iv. 15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
