Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet, September - Sägnen om Sigurd Fåfnesbane och sägnens uttydare. Af C. G. Estlander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dem för resten nogsamt bekant; i bergen norrpå, der Ural, den
guldrikaste af Kaspiska hafvets floder, forsande nedströmmar, i .
dvärgarnes och trollens land var skatten samlad och afundsjukt
bevakad, det hade de redan tidigare förnummit under umgänge med
perser och inder. Skulle nu skatten en gång bringas i dagsljuset,
måste de deröfver rufvande odjuren (Fafner, Fofner, »fe-ofner» d. ä.
skattens egare) dödas och till ett sådant värf kunde germanerne icke
tänka på någon annan än en hjelte af gudarnes slägt, af Odins
ätt, en ungdomlig segrare (Sigurdr, af »sig» d. ä. segrare och »urdr,
wordr» d. ä. försvarare, konung). Men en gammal erfarenhet hade
lärt dem, såsom ock deras efterkommande yttrat i Voluspå, att
skatten icke bringar lycka åt eröfraren. Den unge hjelten måste
falla och, i enlighet med äkta germanisk uppfattning, icke blindvis
eller för ett fatum, utan för eget felstegs skuld. Så länge han
egnade sin hyllning åt krigets mö (Brynhild), gick han segerrik
fram med styrka och visdom, men han lät ondskan (Grimhild) föra
sig i vällustens, i qvinnans armar (Gudr-runa, mannens
sällskapa-rinna, »mandinde»). Så bragtes han till att glömma valkyrian,
hans lycka var borta och han öfverväldigades af Mörkrets söner
(Niflungr). Desse voro de som gömde skatten i djupet af floden
(Rhinen), då de trotsande på sin styrka gingo att falla för
blods-hämnarens öfvermakt, den der åter i sin tur straffades för sitt
svek. Sålunda, i det fomgermanerne för sig förklarade
tillkomsten af flodens, Rhinens röda metall, »Rinar randmalmi»,
bildade sig i deras föreställning en myt med tre eller fyra tydligt
åtskilda personifikationer, i hvilken derjemte måhända ingick den
ännu äldre sägnen om ett slags syndafall, om hjeltelifvets
undergång, ett tidskifte som naturligen sammanfaller med guldets
uppdagande.
Det kan visst vara möjligt, tillägger uttydaren, att denna myt
om flodguldets tillkomst och hjeltelifvets undergång blifvit anknuten
till för oss okända tilldragelser i någon gammal Volgafiirstes slägt,
kanske också då redan behandlats af hvem vet hvilken förträfflig
diktare, hvars sånger ljödo vidt och bredt på slätterna vid Volga
och rotade sig fast i folkets minne. Medger man åt Muller
tillvaron af en sådan poetisk kärna, blir den vidare förklaringen lätt
funnen. Sångerna följde med, då folket i skilda stammar drog
vesterut, och när det hann till en bygd der tidigare kolonister
funnit en utmärkt flod, en Rhin, som dertill ock var guldförande,
förefiinnos alla anledningar att lokalisera sägnen och förflytta dess
skådeplats från Volga och Phasis, som dessa generationer icke sett,
till det land som blef burgundemes och frankernes. Hade en så-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
