Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet, September - Sägnen om Sigurd Fåfnesbane och sägnens uttydare. Af C. G. Estlander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
emedan de egde, förutom den omedelbara lifserfarenheten, till sitt
förfogande ett oberäkneligt antal af beläsenhetens källådror, dem
ingen annan kunde på samma sätt disponera och som gjorde dem
fria att förfoga sig till ijerran folk och tider. Den heroiska
diktningen» skalder derimot voro hänvisade, förutom till hvad de af
lif-vet omedelbart kunde lära, till en samfåld källa, den omkring dem
flytande traditionen, i hvilken de dessutom redan funno ämnena
formade som sägner, och det icke blott som prosaisk hörsägen,
utan i metrisk form. Skaldens skapande verksamhet måste här
tagas i en än inskränktare mening, af omskapande, enär han har
till sitt föremål icke verkligheten omedelbart, utan den redan
formade uppfattningen deraf. Af brist på skriftliga urkunder är han
i allo beroende af traditionen, hon utgör den enda förbindelsen
mellan honom och den »allaredan förgångna verklighet», som
afgif-vit hans diktnings »förebilder och underlag».
Yi måste således skilja oss från Grundtvig, då han ville göra
troligt att ifrågavarande skaldeålder vore en litteraturperiod och
borde som en sådan bedömas. Vi måste också något pruta på
yrkandet att dess alster i allo borde anses som sanna poetiska
organismer. Litteraturperiodens fantasialster äro definitiva och
utarbetade af skalden med fullt konstnärsmedvetande, den heroiska
tidsålderns, som voro öfverlåtna åt minnet, icke åt skriftlig
bevaring, befunno sig i en fortgående utveckling. I sjelfva verket
kommer oss Grundtvigs egen forskning till hjelp, då han uppvisar
skilda stadier i sägnens formation, en utveckling, som i afseende
å ett litteraturalster vore omöjlig att uppvisa. Volsungasägnen,
sådan vi nu hafva den i Eddasångerna, voro nämligen att anses
på kulminationspunkten af sin utveckling, »men så, att vi kunna
varsna skymten af en förutgående utveckling», som omfattade »blott
den rena volsungasägnen från Sigge till Sigurd och utgjorde den
episka hufvudbygnaden». »Deraf att de enskilda sångerna dels
supplera, dels dubblera hvarandra och det med egendomliga drag,
se vi att de bevarade qvädena äro länkar i skilda sträckor, de der
härröra från olika sångare, olika trakter, måhända också något
olika tid. Men af den öfverallt förutsatta, samfalda helheten hos
sägnen i dess hufvudkonturer, sluta vi att före dessa äldsta
bevarade måste funnits en mängd tidigare qväden, genom hvilka
sägnens hufvudform utvecklades och begränsades». Man stiger
sålunda uppåt i tiden från formation till formation, och den äldre
är alltid snäfvare, mera begränsad än den yngre. Då icke några
krönikor eller annan boklig form, men icke heller någon rå
oformad hörsägen får antagas som mellanlänk, kommer man med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
