Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet, September - Sägnen om Sigurd Fåfnesbane och sägnens uttydare. Af C. G. Estlander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
denna utveckling slutligen till sägnens utgångspunkt ur verkligheten,
och vi kunna ej rätt förstå hvarför det vore så vanskligt för
forskningen att söka utleta densamma; den traditionela diktningen
är sådan att den ovilkorligen inbjuder dertill; Grundtvig har sjelf
gjort början med att »rifva vingame af fjäriln», då han skiljer
bort de andra partierna för att komma till långskeppsbygnaden.
Får man ifrån de romaniska folkens heroiska diktning sluta till
den nordiska, bestod sägnen vid denna sin utgångspunkt i lyriska
minnessånger, som i hastigare, af samlefvande känsla bevingade
drag återgaf tilldragelsen. Ifrån detta stadium kan man tänka sig
tveggehanda utveckling, i det att sångerna samlade sig och
afrun-dades till en helhet och i det att nya diktades på grund af
enskilda förefunna motiv. Den förra verksamheten gick i lyrisk
riktning, i den mån medkänslan blef lugnare och alltefter
skaplynnet hos de folk, dit sägnen öfverkommit; den tog fasta på
tilldragelsens handling och den handlingen inneboende grundtanken,
enligt hvilken det hela instinktmässigt anordnades, klarare och
mera afrundadt allt efter den för tillfället diktandes större poetiska
begåfning. Den andra verksamheten kunde äfven vara lyrisk, i
det att sinnestillståndet hos en eller annan af sägnens personer
upptogs som motiv och utvecklades i ett skildt parti. Som en
tredje mera oorganisk och förvirrande verksamhetsart kunde
betecknas den ena sägnens förknippande med och invecklande uti
den andra.
Det var de lyckligast begåfvade af desse generation efter
generation samarbetande skalder, som klarast uppfattade
sammanhanget och den inneboende grundtanken, och af dess makt öfver
de diktandes fantasi berodde den ursprungliga tilldragelsens
bevarande. Dess faktiska förhållanden voro så mycket mera
säker-stälda, som, enligt hvad vi nyss sågo, desse skalder voro bundne
af traditionen. Den materiela förändringen får väl icke anslås
så högt som den formela, men att alldeles underkänna den, såsom
vid den historiserande uttydningen sker, är dock en öfverdrift.
Om den heroiska diktningens fantasiverksamhet å ena sidan var
bunden af traditionen, var den å andra sidan äfven beroende af
sina ur tidsåldern hemtade poetiska lagar. Det hjelper icke att
dessa lagar dikterades af samma tidsålder som äfven verkat uti
tilldragelsen; vid den individuela tilldragelsen kunde de dock
föranleda faktiska omgestaltningar, förändringar i tilldragelsens
material, de kunde påbjuda nya personers tilldiktande, nya motivs
införande, nya situationers tecknande. De behöfde visserligen icke
föranleda uppdiktandet af Volsungaätten eller dess Öden, men de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
