Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet, September - Anmälningar - Nya bidrag till frihetstidens och Gustaf III:s historia (Klinckowström, F. A. v. Fersens Historiska skrifter. Malmström, Om ämbetsmännens ställning till riksdagen under frihetstiden). Af E. V. Montan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rådets meniog. Äfven em bets verken hade blott att ansvara inför
konungen. Tryckfriheten blef beroende af hans godtfinnande.
Men å andra sidan — konungen egde icke att börja krig utan
ständernas samtycke och rådet skulle, om det var enhälligt, kunna
imot konungens vilja besluta om fred, etillestånd och förbund med
främmande makter. Rådsherrarne voro likasom statens öfrige
högste embetsmän oafi&ättlige. Regeringsformen införde väl i vår
statsrätt de förste af konungen afsättlige s. k.
förtroendeembets-män, men desse voro få samt egentligen militäre, och i allmänhet
ansågos ännu statens sysslor för »en lika helig possession, som
annan välförvärfvad egendom». I fråga om em bets verkens
organisation fick konungen 1809 vida friare händer. I dessa stadganden
ligga både åt ena och andra hållet så många brister, att
sammanstötningar och svårigheter voro nästan oundvikliga. Och, hvad
som förvärrade saken, var att konungen sällan lät i sin
maktutöf-ning binda sig af de få lagliga skrankorna; enväldet utvecklade
sig sålunda likasom på Carl XI:s tid efterhand i verkligheten,
innan det genom borttagandet af dessa hämmande bestämmelser ur
lagen 1789 formligen bekräftades.
Gustaf III hade såsom kronprins icke kunnat lära att älska
rådskonungarne. Man trodde 1772, att konungens mening var att
afskaflä det gamla rådet och gifva en annan form åt statens
konselj; det synes verkligen varit fråga härom; och Fersen anmärker,
att det kanske hade varit i det monarkiska intresset att göra det,
ty »så länge rådet fans q var med benämning rikets råd, skulle
den kungliga myndigheten deri finna en fiende, färdig att dela
denna myndighet». Konungen bibehöll riksrådet, men då han icke
egde makt att afsätta rådsherrar, som saknade hans förtroende,
tillgrep han i stället den förkastliga utvägen att förbigå och
trakassera sina laglige rådgifvare, hvarpå Fersen anför så många
skandalösa exempel. Han korsade stundom operationer, som
bifallits i rådet och begagnade gerna de tillfällen, som erbödo sig
att förklena detta och blottställa det för allmänhetens förtal och
förakt, hvarföre ock Fersen sade konungen, att han antingen borde
upphäfva sitt råd eller ock nyttja det till upplysning och gagn.
Rådet åter försmådde icke att, när det kunde, till gengäld sätta
konungen i förlägenhet, samt intog en försigtig och passiv
hållning.
Den konselj, som uppstod på sidan om rådet, kallar Fersen
ett fantom, som ej var bekant med ärendena, emedan konungen
ombytte dess ledamöter efter sitt tycke. Alla saker afgjordes på
statssekreterarnes muntliga föredragning; memorial eller skriftliga
utredningar plägade icke uppläsas. Riksråden voro ofta likasom
automater, emedan de icke fingo någon förutgående kännedom om
ärendena, hvarföre ock afvikande meningar sällan förekomma i
protokollen. Och bakom konseljledamöterne samt statssekreterarne
uppträdde ytterligare de egentlige favoriterne eller »smekungarne»,
hvilkas inflytande vållade, att gunst, ränker och mutor kunde
blifva afgörande för ärendena, särskildt för befordringarna. Så
höll t. ex. Armfelt prestsysslor till salu åt den mest bjudande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
