Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet, Oktober - Politiska betraktelser. 4. Om regering och statsförvaltning, samt om konungamakt och ministerstyrelse. Af —T—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i statsrådet». Detta senare uttryck är således det schibboleth, som,
enligt dessa statsmän, närmast skall angifva regeringens
konstitutionela ställning. Men detta uttryck är mångtydigt, och bar så
visat sig in praxi. Det kan i sjelfva verket betyda allenastyrande,
om än med »råds råde»; vi behöfva icke gå långt tillbaka i historien
för att finna exempel derpå. Det kan ock betyda motsatsen, eller
ett rådets regerande, om än under kunglig sanktion; äfVen denna
form för regeringsmaktens utöfvande har icke varit helt och hållet
främmande för våra senare förhållanden. Det är klart, att de
omförmälda meningsskiljaktigheterna berott på en dragning åt ena
eller andra sidan.
Man kan icke neka, att det uti dessa förhållanden ligger en
viss oklarhet, nämligen i afseende på den konstitutionelt vigtiga
frågan, hvar ansvarets tyngdpunkt egentligen ligger — en oklarhet
som alltför vanligt vidlåder det konstitutionelt-monarkiska
regeringssystemet. Hvad det despotiska styrelsesättet beträffar, finnes
i detta fall ingen ovisshet. Monarken har ensam all makt, och
är äfven för allt ansvarig; och som han är oåtkomlig för allt
lagligt tilltal, gifves i sjelfva verket ingen annan kontroll på hans
maktutöfhing än revolutionens. I republiker aflöper saken lättare:
ett nytt val af sjelfva statschefen och möjligen anklagelse för
domstol utgör der korrektivet; och någon ovisshet om hvem
ansvaret bör drabba, existerar i allmänhet icke. Helt olika är
förhållandet i den konstitutionela monarkien, — icke egentligen af
nödvändighet, såsom vi framdeles skola söka att ådagalägga, men
i följd af det sätt, hvarpå styrelsefunktionerna i allmänhet blifvit
fördelade och ordnade inom denna statsform, såsom exempelvis
förhållandet varit hos oss. Ty hvem är egentligen under ett sådant
system att klandra för en tadelvärd handling af regeringen? Är
det vederbörande minister? Visserligen — i fall saken är af den
vigt, att han, i händelse af ogillande, bort vägra kontrasignation.
Men många saker kunna förekomma, och det äfven rätt vigtiga,
som i allmänhet icke anses vara af natur att med någon
nödvändighet föranleda ett sådant steg som kontrasignationsvägran,
hvarje gång en minister icke förmår att genomdrifva sin särskilda
mening. Man kan följaktligen i hvarje särskildt fall aldrig veta,
om en regeringshandling skett med vederbörande ministers vilja
och på hans tillskyndan, eller om han måst gifva vika för
statsrådets pluralitet, eller möjligen hela rådet måst vika för konungens
vilja. Å andra sidan, då det ändock alltid låter förmoda sig, att
ministern är sannskyldiga upphofvet till den ifrågavarande
handlingen, kan både konung och statsråd hafva skydd bakom mini-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
