Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet, Oktober - Politiska betraktelser. 4. Om regering och statsförvaltning, samt om konungamakt och ministerstyrelse. Af —T—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tala om något »allenastyrande». Men då dertill lägges, att ansvaret
drabbar den af de två som kontrasignerat, d. v. s. ministern, så
kan man svårligen undgå att, i öfverensstämmelse med hvad man
helt säkert i alla andra fall skulle under sådana omständigheter
göra, äfven tillerkänna ministern beslutanderätten. Antag att ett
regeringsbeslut nödvändigt måste fattas, t. ex. en utnämning göras.
Då måste konungen böja sig för denna nödvändighet och tillse att
ett lagligen giltigt beslut kan utfärdas; men ingen medborgare i
Svea rike kan tvingas att, såsom föredragande, mot sin vilja
kon-trasignera. Följaktligen kan konungen eventuelt blifm
grundlags-enligt nödsakad att underkasta sig en ministers mening, som han
icke gillar. Att in praxi en konung sällan torde hafva svårt att,
om han så skulle vilja, finna personer, som äro alltför benägna
att göra sig till blotta verktyg åt hans vilja, må gerna vara; och
under en sådan förutsättning kan man visst medgifva, att konungen
är »allena» styrande; men en sådan förutsättning har man svårligen
rätt att göra, då fråga är om att tolka grundlagens mening. Huru
mycket man således än må fasta sig vid denna grundlags
fraseologi och föreskrifha former, så låter icke bestrida sig, att ju
ministerstyrelsen verkligen de facto finnes inlagd uti regeringsformen,
och att om denna princip tillfÖrene föga gjort sig gällande, detta
icke kan bero på något annat än att vederbörande ministrar mera
fästat sig vid gamla traditioner och former än vid andan af 1809
års författning.
A andra sidan, då uti 106:e paragrafen regeringsformen, vid
frågan om statsrådets ansvarighet, så tydligt utmärkes den
särskilda ansvarighet, som hvilar på föredraganden, så följer häraf
tydligen att vid jemförelse med de öfriga statsrådsledamöterna,
denne måste ega, likasom ansvar, så äfven maktbefogenhet (ty
det ena kan icke tänkas utan det andra) och följaktligen, att
likasom ministern uti förut åberopade grundlagsparagrafer
tillförsäkras ett bestämdt inflytande gent imot konungen, så tillerkännes
honom detsamma uti den här åberopade äfvenväl gent imot
statsrådet. Med ett ord, fasthåller man den satsen, som väl är
obestridlig, att frihet att handla medför ansvar, och tvärtom äfven
att gifvet ansvar nödvändigt förutsätter frihet att handla; så kan,
efter hvad oss synes, icke vara tu tal om hvad grundlagen i detta
fall verkligen innehåller och åsyftar.
Såsom vi alla veta, har på senare tider, under en
konstitutionelt sinnad konung och med ministrar, som förstått att rätt
uppfatta sin pligt såsom konstitutionela rådgifvare, ett annat
förhållande i detta afseende, än det som förut egt rum, inträdt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
