Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet, Oktober - Hans Järta och Carl XII. Af Rudolf Hjärne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blick för det andliga lifvets mångskiftande företeelser.
Mångsidigheten i riktningen och anlagen är} äfven den, svensk, men den
förråder sig ofta i stora, djerfva anlopp, som ej fullt utföras.
Bevis härför finnas i vår historia icke fä, i synnerhet under den så
kallade storhetsperioden. Det är som låge på botten af det
svenska väsendet någonting siarelikt, ej olikt den hedniska Valans,
som yttrade sig i korta, brutna ljud, häntydande på en stor själens
rikedom, en inre liffullhet, som döljer sig, tills behofvet eller
nödvändigheten framkallar eller frambringar den. Det är denna halft
slumrande liffullhet, som hos svensken ej sällan döljer sig under
en lugn, stundom kall, nästan liknöjd yta1). Den behöfver
imel-lanåt väckas med våld, men då bryter den ock med ens 1 2) genom
ytan och ger ett uttryck af fasthet och eld, som uträttat och ännu
kan uträtta stora ting. Befinna vi oss nu på denna punkt af
half-slummer och liknöjdhet? Och skall väckelsemedlet åter låta sig
förspörjas, då mängden minst anar det?
Det är imellertid det nämda svenska väsendet vi tycka oss se
hos få, om hos någon, så helgjutet framträda som hos Carl XII. Att
så nu är, derför hafva vi att tacka de män, som med så mycken
kärlek, ifver och skarpsinne uppletat och granskat vår historias
förut slutna källskrifter, för att derur frammana en, så vidt möjligt,
sann och fullständig bild af den mest fängslande, men i sjelfva
verket minst kände af våra stora konungar.
Äran och förtjensten af att hafva brutit den nya
forskningsbanan i detta hänseende tillkommer otvifvelaktigt Hans Järta.
Den, som haft lyckan att läsa hans förut nämda Tal vid
nedläggandet af presidium i kongl. vetenskapsakademien och sedermera
tagit rätt kännedom af Atterboms och v. Beskows utförligare
behandling af samma föremål, inser nog, att Järtas skrift är
solkärnan, hvarifrån ljuset utgått, brytande sig under loppet i de
mångfaldiga och vidgade strålar, som sprida sig i och genom
Atterbom och v. Beskow. Den sistnämde har ock i viss m&n
erkänt sin skuld genom att på ett par ställen hänvisa till Järta.
Han eger dessutom den öfvervägande förtjensten att hafva
mångsidigast och utförligast belyst Carl XIL Atterbom, som, jemte
många den tidens ryktbare och utmärkte män, stundom besökte
den på sin sjukbädd döden bidande Järta, hörde en gång, då talet
föll på Carl XH, som var alltför litet känd och derför ensidigt
bedömd Järtas ofvannämda skrift uppläsas. Han, liksom de andra
närvarande, häpnade och förtjustes öfver deri nya vidsträckta dager,
1) Ehrensvatds »tröghet».
2) Ehreusrärds »hetsighet».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
