Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet, Oktober - Herr von Bismarck och borussianismen. 2. Af A. Hedin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
siska författningen införa förbundsgrundlagens tretionde artikel;
hans förslag antogs. För den stora majoriteten hade man hr von
Bismarck att tacka, som lät sin stockkonservative kollega,
inrikesministern grefve Eulenburg bevekligt uppmana sina själsfränder i
kammaren att votera för förslaget; regeringen ville bevisa, sade
han, att intet offer vore henne för tungt, när det gälde att handla
i samklang med folkrepresentationen! Hvad denna sentimentalitet
i sjelfva verket betydde, erfor man snart, när herrehuset den 17
December, trots Bismarcks och Eulenburgs naturligtvis mycket
uppriktiga förevar för förelaget, med stort flertal förkastade
detsamma. Mot preussiska herrehusets motstånd kan således
nordtyska riksdagen ej värna en af preussiska folkets konstitutionela
rättigheter; men derimot kan den utan preussiska deputerade
kammarens bifall allt för väl inskränka dem. Detta erinrar lifligt
om det sätt, hvarpå man under den preussiska författningsstriden
för tio år sedan uttolkade grundlagens § 62: lagstiftande makten
utöfvas gemensamt af konungen och landtdagens båda hus; hans
och deras öfverensstämmande beslut fordras för hvarje lag. När
nämligen deputerade kammaren antog en budget som ej smakade
regeringen, förklarade man helt enkelt i herrehuset, att det funnes
en »lucka» i författningen, och att konungen vore berättigad att
oktrojera en budget, för hvilken han hade herrehusets bifall. Så
skedde också gång efter annan.
Fjerde artikeln i Pragfreden af 23 Augusti 1866 mellan
Österrike och Preussen innehåller, rörande sydstaterne, ett uttalande af
Österrikes samtycke, att »de söder om Mainlinien belägna tyska
staterne bilda en förening, om hvUkens nationela förbindelse med
nordtyska förbundet närmare öfverenskommelse mellan båda
för-behålles, och hvilken skall hafva en internationel oberoende
tillvaro.» Fredstraktaten tyckes sålunda försäkra sydstaterne om full
politisk sjelfständighet; vidare synes ordalydelsen endast medgifva
en »nationel förbindelse» mellan sydstaterne, såsom ett helt, å ena
sidan och nordtyska förbundet å den andra. Det är sjelfklart att
ett sydstatsforbund om åtta millioner menniskor, såsom
kontrahe-rande part, måste intaga en vida starkare och mera oafhängig
ställning i en »nationel förbindelse» med Nordtyskland, än för
hvar och en särskild af de sydtyska staterne är möjligt gent imot
det nordtyska förbundets af Preussen kommenderade öfvermakt
Den af österrikiske rikskansleren uttalade mening, att ett sådant
sydförbund skulle »väsentligen bidraga att aflägsna farhågorna för
krig», saknar derfor ej heller goda skäl; men af samma anledning
måste Preussen, derest det fortfarande hyste aggressiva planer och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
