Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet, Oktober - Herr von Bismarck och borussianismen. 2. Af A. Hedin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
område, omgifvet af gemensam tullgräns», dock att tills vidare
fri-och hansestäderna Liibeck, Bremen och Hamburg jemte för
ändamålet nödiga områden, såsom frihamnar, tills vidare stanna utanför
tullområdet; hvarförutom de båda Mecklenburgs inträde i
tullfore-ningen ännu förhindrades af ett med Frankrike afslutet
handelsfördrag *). Den 8 Juli 1867 slöts af Preussen, i nordtyska
förbundets namn, med Baiern, Wiirtemberg, Baden och (Rhein-) Hessen
ett fördrag, hvarigenom kontrahenterne upplifvade den gamla
tullföreningen intill slutet af år 1877, samt upprättade ett Bundesrath
des ZoUvereins och ett Zollparlament. Det senare består af
nordtyska riksdagens 296 medlemmar, jemte 85 ombud for de fyra
sydtyska staterne, tilisafhman 381, af hvilka 236 tillhöra Preussen,
som sålunda äfven i denna enkammar-representation eger en
ofantlig majoritet mot samtlige sina bundsförvandter.
När den förut omnämda civilkonventionen om Waldecks
administrativa införlifvande i Preussen var under behandling i
preussiska deputerade kammaren den 11 December 1867, yttrade
Bis-marck, att Waldeckarne ingalunda härigenom förlorade sitt
fädernesland: »de behålla hedersnamnet tyskar, och ett bättre
hedersnamn bör ingen af oss göra anspråk på». Denna veka patos tillhör
icke egentligen hr von Bismarcks natur, men han känner i grund
och botten sina landsmäns svaga sidor och vet att de tilltalas af
allt, som röjer ein tiefes Gemiith och klingar bra. Det är f. Ö.
deras ensak att låta sig snärjas af detta lilla falsarium, som utan
vidare identificerar tysk och preussisk. Men denna naivetet borde
ej räcka öfver de tyska gränserna. Utanför dem borde man ha
kunnat lära, att denna förvexling af preussisk och tysk är lika
sviklig, som hon passar väl i hr von Bismarcks mun, och att hon
är ett rätt uttryck af den specifikt preussiska politiken: man slår
sig med ena handen för sitt bröst och bedyrar sin barnsliga kärlek
till »Mutter Germania», medan man med den andra fjättrar henne
vid boru8sianismens triumfvagn. Likväl har man, sorglustigt att
skåda, på något håll i vårt land låtit sig dåras af dessa
bis-marckska ordlekar: der den hohenzollernska »husmakten» och
preussiskt junkerdöme gå framåt, inbillar man sig skåda hur
Tysklands enhet och frihet segra, och man känner sig salig, ändock
man med förståndets ögon intet ser af det, man tror uppå. Får
den moderne Mefistofeles en gång höra talas om en sådan tro,
då skall den listige menniskokännaren le ett fruktansvärdt
föraktfullt löje.
A. Hedin. 1
1) W. Ditmar, Der deutsche Zollverein. Leipzig 1867—68. II, tiii.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
