Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet, November - Preussisk statskonst och tysk filosofi. Af Carl von Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rikedomen och lynnet hos den nya tid, de nya sträfvanden, Fichte
bidragit att frammana i ljuset
Den mäktigaste häfstången för mensklighetens sedliga höjande
är, enligt Fichte, fosterlandskärleken. Verklig fosterlandskärlek
bär en religiös prägel; i honom ligger riktningen mot ett högre än
det jordiskt menskliga — mot det eviga. Det gifves en »jordisk
evighet», en vår verksamhets oafbrutna fortgång på jorden, men
som blir möjlig först derigenom, att vi sörja för bevarandet af
vår bestämda folkegendomlighet, vår nationalkarakter. Detta åter
kan endast ske genom utbredandet och vidmakthållandet af en
allmän och sund fosterländsk odling. I det vi arbeta för lösningen
af denna uppgift, lefva vi oss innerligare in uti vår nation, uti
folkanden, men derigenom föras vi ock närmare intill dét högsta
andliga — det gudomliga. Gudsfruktan och fosterlandskärlek, »det
saliga lifvet» och det patriotiska, förhålla sig till hvarandra såsom
.förutsättning och följd. — Med denna sats till utgångspunkt4har
Fichte åt sin framställning gifvit ett syfte, som sträcker sig utöfver
det politiska, in på ett högre område.
Den högre folkliga bildning som, hvart helst hon sprides,
blir för det nationela lifvet en närande saft, kunde, enligt Fichtes
åsigt, ej utgå och fortplantas från något annat folk än det tyska.
Tyska nationen — detta är talens genomgående tema — eger i
sjelfva sin »tyskhet» en borgen för sin duglighet att pånyttföda sig
sjelf och andra. Hvarföre? Derföre att nämda nation i högre grad
än någon annan lefver ett ursprungligt, i sig sjelft grundadt lif,
egande i sitt eget väsen en aldrig sinande kraftkälla; m. a. o.,
tyskarne äro »ett urfolk». Beviset härför ligger i språket. Språken
fördela sig i de båda klasserna: lefvande och döda språk; endast
de förra kunna tjena som verktyg för en lifskraftig
andeverksamhet. Ensamt bland alla de närbeslägtade nationerna har tyska
folket bevarat sitt språk i dess ursprungliga, af främmande
inflytelser oberörda skick, under det att de nylatinska folken låtit sina
idiom eröfras af det romerska tungomålet och sammansmält med
detta. Dädanefter tala dessa folk ett endast på ytan lifaktigt,
men i sjelfva roten dödt språk; tyskarne derimot äro »det lefvande
språkets folk», eller — då språket är det enande band, genom
hvilket de många sammanhållas till ett helt — närmare bestämdt:
folkel i egentlig mening, stammen, till skilnad från de lösryckta
grename. Endast hos detta folk qvarlefver ännu mensklighetens
andliga urkraft, som kan skapa och meddela nytt lif. En sådan
skapande verksamhet har ock utgått från tyskarne inom alla de
vigtigaste områden. »Under det att utlandets genius med blommor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
