Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet, November - Om vår tids pietism och ortodoxism inom den svenska evangelisk-lutherska kyrkan. Af J. A. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Franckeska, såsom ännu i dag den wiirtembergska och baselska
pietismen, med någon olikhet i färgläggningen, hållit sig strängt
till augsburgiska bekännelsen; och sådant är väl det allmänna
förhållandet med pietismen äfven hos oss, oaktadt den här och der
äfven gått längre och i visst afseende närmat sig till den
herm-hutska eller den s. k. Brödraförsamlingen. Den del åter af den
ortodoxa bekännelsen, som af pietismen blifvit med 6ärskild
förkärlek omfattad, är den strängt augustinska läran om synden och
nåden, eller om det förhållande, i hvilket den syndiga menniskan
står till Guds upprättande kärlek vid omvändelsens verk.
Detta förhållande beskrifves i allmänhet så, att menniskan är
till sin nya andliga födelse helt och hållet oförmögen och passiv,
emedan vilja och verksamhet komma från Gud. Såsom grand
härför åberopas dogmen om arfsynden eller det genom våra första
föräldrars fall uppkomna allmänna syndaförderfvet. Genom det
första syndafallet gick nämligen Guds beläte, d. ä. förmågan att
känna, älska och lyda Gud, för menniskan förloradt; hennes förnuft
blef förmörkadt, viljan ofri och benägen till det onda, samt sjelfva
kroppen svag och dödlig. Detta förderf blef genom födelsen
fort-plantad t på alla Adams efterkommande, och är så införlifvadt med
deras natur, att äfven de pånyttfödda deraf besväras. Först i
uppståndelsen kan menniskan blifva derifrån fullkomligen befriad.
Genom detta onda äro nu alla menniskor underkastade Guds
vrede, dömde till evigt elände och öfverlemnade i Satans våld,
som i ormgestalt förförde Eva, såsom de äfven alla äro af naturen
oskickliga att känna, älska och ära Gud och hans bud, men
der-imot uppfylde af ond vilja och lust till synden. Menniskorna äro
derföre äfven oförmögna att bättra sig sjelfva, eller att något
dertill medverka, utan måste låta bättra sig af Gud allena. Äfven
såsom pånyttfödd kommer menniskan ej ifrån sina naturliga vanor,
utan fortfar att synda och göra sig för Gud straffbar. Hela
men-niskans lefnad måste derföre vara en sorg öfver synden samt
daglig ånger och syndabot, emedan vi dagligen mycket synda och
för-tjena ej annat än straff. Det hörer icke hit att visa, huru efter
pietismens så väl som efter kyrkans lära skulden, eller
mennisko-slägtets genom Adams synd ådragna straff, att ligga under för
Guds vrede och den eviga fördömelsen, åter blifvit utplånadt genom
Kristi förtjenst; ty då den genom hans bemedling vunna
frälsningen tillfaller endast de omvända, och ånger och tro ej äro
menniskans, utan Guds verk, så förändrar ej detta beskaffenheten
af menniskans naturliga eller genom födelsen fortärfda förderf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
