Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet, November - Om vår tids pietism och ortodoxism inom den svenska evangelisk-lutherska kyrkan. Af J. A. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Man kan ej tänka sig en dystrare belägenhet, en större olycka
eller ett svårare straff, än att hela menniskoslägtet alltifrån Adam
fallit under Guds vrede och den eviga fördömelsen, och detta för
en enda menniskas eller ett enda menniskopars skuld; ej heller
ett mer genomgripande och till roten af menniskans ursprungliga
väsende gående förderf, än det som så nedbrutit och förderfvat
hennes sedliga krafter, att hon numera, såsom af sig sjelf, förmår
ingenting tänka, vilja eller göra, som är Gud behagligt, eller kunde
räknas henne till förtjenst. Ty emedan sjelfva anlagen äro från
födelsen missriktade, och ingen viljans energi finnes för det goda,
så förmår hon blott ondt och icke det ringaste godt. Allt måste
Guds nåd hos henne verka, och äfven om hon blifvit omvänd och
pånyttfödd, kan hon af egen kraft ej upprätthålla sitt förbättrade
tillstånd, utan blott genom de af Gud skänkta krafterna. Det
oöfvervinneliga hindret, icke för Guds nådeverkningar, utan för
menniskans egna sedliga sträfvanden, är den henne förföljande
arfsynden, som alltid ånyo frestar henne och lockar henne till ondt.
Menniskan, sig sjelf lemnad, måste derföre föra en vanmäktig strid
mellan anden och köttet, d. ä. mellan sin inre andliga natur,
hvar-uti får tänkas åtminstone hågen till det goda (Kom, 7: 22), och
de densamma besegrande köttsliga drifterna, och sålunda sjelf längta
efter sin själs förlossning och sucka med aposteln: »Jag arma men*
niska! ho skall lösa mig från denna syndens kropp?» Enda rädd*
ningsmedlet är här tron på Kristi försoningsblod och fritt skänkta
förtjenst, hvilken, såsom den befriar från skulden, äfven löser från
syndahanden, så att de icke få hålla henne fången. Menniskans
ifrigaste bemödande bör derföre gå ut på att tillegna sig och he*
vara tron, som, om den förloras, eller hon deri är vacklande, ut*
sätter henne för faran att åter nedstörta i férderfvets djup. Som
imellertid de andliga fienderna, djefvulen, verlden och köttet, alltid
ligga i försåt, och helst med sinliga vapen, att heröfva henne tron,
så är en kristens bästa skyddsmedel, näst den gudomliga nåden,
att öfverlemna sig åt ett stilla andaktslif i undandragenhet från
verlden, i fromma betraktelser, i ånger och botgöring intill lifvets slut.
Faran af detta föreställningssätt, bestående deri, att det hanar
vägen för ett slags panteistisk betraktelse af menniskan, derigenom
att det hos henne förqväfver all fri andekraft, och gör henne till
endast ett lidande organ för den Högstes verksamhet, denna fara
synes pietismen ej känna, beklagar den åtminstone icke. Ty hvad
det beträffar att menniskan förlorat all sjelfständighet, så har hon
ju — menar man — sjelf förskyllat detta genom den första
synden. Ju mera menniskonaturen förringas, dess mera upphöjes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
